Foto: Lars Laurén

63-årig man slipper betala
tillbaka till SKTF:s a-kassa

a-kassa Kan inte a-kassan visa att en förlikningsersättning utgör lön eller ekonomiskt skadestånd så kan man heller inte kräva återbetalning av arbetslöshetsersättning. Det är innebörden av en dom från Högsta förvaltningsdomstolen.

14 Dec 2011

SKTF:s a-kassa beslutade att en nu 63-årig man skulle betala tillbaka 46 240 kronor, motsvarande 68 ersättningsdagar för tiden 15 januari – 13 maj 2007.

Skälet var att mannen i efterhand fått 90 800 kronor i ersättning av sin tidigare arbetsgivare Coompanion Göteborgsregionen ekonomisk förening.

Ersättningen var resultatet av en förlikning, sedan mannens fackliga organisation SKTF begärt tvisteförhandling och å hans vägnar yrkat såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd för brott mot Las och mot semesterlagen.

A-kassan motiverade beslutet om återbetalning med bestämmelserna i § 68a i lagen om arbetslöshetsförsäkring. Där sägs att om någon som fått ersättning från en a-kassa senare fått lön eller ekonomiskt skadestånd som motsvarar lön för samma tid ska ersättningen från a-kassan betalas tillbaka.

Beslutet överklagades. Mannen och hans ombud hänvisade till förarbetena till § 68a, där det sägs att om det är oklart vad exempelvis beloppet i en överenskommelse om förlikning avser så ska det inte betraktas som lön eller ekonomiskt skadestånd. Och då kan återbetalning av a-kasseersättning heller inte krävas.

Det engångsbelopp som mannen fått var ett typiskt ”allt-i-ett-belopp” avsett att en gång för alla lösa en tvist hävdade man. Summan var inte närmare specificerad och det framgår inte någonstans av överenskommelsen att den skulle utgöra lön. Engångsbeloppet grundade heller inte rätt till vare sig tjänstepension eller semester, vilket lön typiskt sett gör.

Länsrätten i Stockholms län tolkade överenskommelsen och bestämmelserna på samma sätt, och konstaterade att a-kassan inte haft fog för beslutet om återbetalning och upphävde beslutet.

A-kassan överklagade. Man påpekade att konsekvensen av länsrättens bedömning är att den uppmuntrar till svepande och otydliga formuleringar i överenskommelser om förlikning, och att bestämmelsen om återbetalning i § 68a i lagen om arbetslöshetsförsäkring aldrig kan användas vid förlikningar.

Detta eftersom ingen av parterna vid förlikningen är intresserade av att medverka i kassans utredning för eventuell återbetalning, och eftersom arbetstagaren/a-kassemedlemmen och fackförbundet båda ”torde verka för att det överenskomna beloppet alltid ses som allt-i-ett-överenskommelser och aldrig som ekonomiskt skadestånd”.

A-kassan ansåg att i förlikningssituationer ska den som sökt ersättning kunna visa att förlikningsbeloppet inte är ekonomiskt skadestånd, utan ideellt skadestånd eller ersättningsbelopp ”allt-i-ett”. Av den aktuella överenskommelsen framgick inte att någon del av beloppet avsåg ideellt skadestånd utan snarare att det rörde sig om ett ekonomiskt skadestånd. Därför var kravet på återbetalning befogat.

Men även Kammarrätten i Stockholm såg det som att arbetsgivaren löst en tvist genom att åta sig att betala ett ersättningsbelopp ”allt-i-ett” som inte tydligt kan klassas som ekonomiskt skadestånd för utebliven lön. Överklagande avslogs.

Ärendet överklagades genom Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, till Högsta förvaltningsdomstolen.

IAF påpekade att en förutsättning för ideellt skadestånd är att arbetsgivaren gjort sig skyldig till brott mot Las. Men i detta fall hade den 63-årige mannen och hans arbetsgivare kommit överens om att frångå huvudregeln i Las om tillsvidareanställning, mot att mannen fick ekonomisk ersättning av arbetsgivaren. Då kan det inte ses som ett lagbrott, och ersättningen inte betraktas som ett ideellt skadestånd.

Man hävdade också att bevisbördan, skyldigheten att visa att ersättningen var ideellt skadestånd, låg på mannen.

Högsta förvaltningsdomstolen gör en helt annan bedömning. Mannen hade hävdat att arbetsgivaren brutit mot Las, och begärt att arbetsgivaren skulle betala allmänt och ekonomiskt skadestånd. Han hade också hävdat att arbetsgivaren brutit mot semesterlagen, och begärt allmänt och ekonomiskt skadestånd även för detta.

Parterna hade sedan gjort en överenskommelse om att arbetsgivaren skulle betala ett belopp om 90 800 kronor, och att samtliga mellanhavanden, ”såväl ekonomiska som rättsliga” därmed skulle vara slutligt reglerade.

Högsta förvaltningsdomstolen påpekar att bevisbördan för krav på återbetalning ligger på a-kassan. Och utredningen i målet visar enligt domstolen inte att ersättningen från arbetsgivaren ”i sin helhet eller till ett visst belopp utgör ekonomiskt skadestånd”. Därför avslås IAF:s överklagande, och 63-åringen slipper kravet på återbetalning.

Högsta förvaltningsdomstolen, mål nr 6842-10.

Fotnot: SKTF:s a-kassa bytte nyligen namn till Arbetslöshetskassan Vision, efter namnbytet på förbundet.