Katarina Wennstam har skrivit Alfahannen. Foto: Cato Lein

Alfahannen kunde
inte varit mer aktuell

sextrakasserier Katarina Wennstams roman , Alfahannen, börjar på Guldbaggegalan. Boken lanseras som en story om sexuella trakasserier i den svenska filmbranschen.

3 Feb 2010

Strax efter utgivningen går den riktiga Guldbaggegalan av stapeln på Cirkus i Stockholm. Sådant kallas förlagsstrategi - och ett par av pristagarna refererar mycket riktigt till boken.

Att sedan Kungliga Operans balettchef samtidigt som boken kommer ut tvingas till en timeout på grund av sexuella trakasserier är en händelse som ser ut som en tanke. Likaså att kvällspressen månaden innan skrivit om sexuella trakasserier i musikalen Cats, där en känd skådespelare tafsat på kvinnor i ensemblen.
Ingen rök utan eld alltså. För även om Katarina Wennstams roman Alfahannen är fiktion så är sexuella trakasserier inom svensk filmproduktion i synnerhet och inom scen- och artistbranschen i allmänhet ett stort problem.
En alfahanne är den dominerande hannen och ledaren för en djurflock. I Wennstams roman är filmskådespelaren Jack Rappe en alfahanne i mänsklig skepnad. Som känd och värderad filmskådespelare är Rappe van att få som han vill, såväl med roller som med kvinnor. Men han är också brutal, vilket är allmänt känt.

I bästa fall får kvinnan som står på tur att följa med Rappe hem till lyxvillan med strandtomt och bastu en viskande varning på vägen. Så tillåts det fortsätta tills Rappe hittas illa skuren i bastun.
Katarina Wennstam har skrivit både fakta och fiktion om mäns övergrepp på kvinnor inom bland annat polis- och rättsväsende. I skildringen av filmbranschen får hon problem, boken skildrar mer privata tillkortakommanden än den branschproblematik som utlovats.

Wennstam har i intervjuer visserligen beskrivit filmbranschen som en skyddad verkstad utan insyn, pekat på rädslan hos de som jobbar där för att berätta något som skulle kunna äventyra framtida jobb. Just därför hade det varit intressant om hon ägnat mer möda åt att frilägga strukturerna och maktmekanismerna bakom att en Rappe kan fortsätta bete sig han gör. Nu förblir de osynliga. Saknas gör även persongestaltningen, Jack Rappe och bokens andra huvudperson, Emma Wahl förblir oskrivna blad.

Fast i ett avseende är Alfahannen intressant, den ger en inblick i en miljö som sällan skildras i svenska romaner: rättssalen. Wennstam har både kunskap och talang för att få rättegången efter dråp-/mordförsöket på Rappe att bli levande litteratur. Wennstam kan dramaturgin, dramatiken och rollbesättningen. Vips blottas spelet och mekanismerna.

Läsaren ser hur det ageras och interageras. Alfahannen blir den "spänningsroman" framsidan utlovar. Vid sidan av den här litterära kvaliteten ska inte heller nyttan med Alfahannen underskattas, nyttan av att frågor som sexuella trakasserier och jämställdhetsarbete lyfts fram.