Anders Weihe tror att ett nytt Industriavtal dröjer. Foto: Lars Laurén

Arbetsgivarpessimism
om nytt Industriavtal

industriavtalet Teknikföretagens chefsjurist och förhandlingschef Anders Weihe tror inte att det blir något nytt industriavtal för Teknikföretagens del innan nästa avtalsrörelse. Till den nya regeringen upprepar han industrins tidigare kända ståndpunkter.

Skriv ut
Skicka till en vän
Dela med andra

Tipsa

7 Okt 2010

– Facken har gjort en framställning om att vi ska sätta oss i överläggningar om ett nytt Industriavtal och vi måste ju gå in i en sådan förhandling och höra vad motparten tänkt.

– Men sannolikheten för att vi ska träffa ett nytt Industriavtal nu i höst bedömer jag som relativt låg.

Det var i våras, efter avtalsrörelsen, som Teknikföretagen valde att säga upp Industriavtalet. Uppsägningen förvånade många, särskilt alla dem ur alla läger som prisat avtalet för att det respekterat industrin som lönesättare och dessutom levererat både stabilitet och reallöneökningar.

Utan Teknikföretagen som är den dominerande spelaren på arbetsgivarnas planhalva har avtalet i praktiken mist sin betydelse. Även om övriga med- och motparter formellt är kvar och tänker tillämpa det.

Att Teknikföretagen valde att lämna berodde enligt Anders Weihe på att vissa aktörer visade bristande respekt för avtalet på grund av de var uppbundna av andra åtaganden.

– Mycket av den bristande funktionen hos avtalet hänger samman med relationer till omgivningen utanför industrin.
Han nämner LO:s samordning men även samordningen på arbetsgivarsidan.

– Avtalet träffades i en situation när det rådde en enighet om den konkurrensutsatta sektorns betydelse som normgivare för lönebildningen.

– Därför innehåller industriavtalet heller inga skrivningar om hur omvärlden ska förhålla sig. Det är i stället en basförutsättning som vi inte råder över som parter. Och det är där som mycket av problem uppstått.

– Man måste reda ut hur man förhåller sig till den internationella konkurrenskraften och det kommer att ta tid så jag tror inte tiden är riktigt mogen för en ny överenskommelse ännu.

Vi träffas dagarna efter att den nygamla regeringen tillträtt. Anders Weihe tidigare kritiserat regeringe Reinfeldt för konservatism i arbetsrättsliga frågor.

– Ja man har intagit en attityd av att allting är bra som det är och att inga förändringar ska ske. Det är en farlig attityd. Man måste alltid vara beredd att överväga anpassningar till en förändrad verklighet. Och omvärldsförutsättningarna har förändrats sedan grundreglerna kom till.

Vad borde då regeringen göra?

– Vi kan inte ha en totalt oreglerad konflikträtt. Man måste titta på spelreglerna för kollektivavtalsförhandlingar.

Det är inte en lätt avvägning som behöver göras, fortsätter han.

– Man får inte låta gungan tippa över så att man inte kan konflikta alls. Det är inte förenligt med EU-rätten. Kollektiva stridsåtgärder anses ju vara en del av den mänskliga rättighetskatalogen.

Men han vänder sig mot rätten till sympatiåtgärder och är övertygad om att svenska fackföreningar har tillräcklig kraft för att driva igenom rimliga förhandlingar utan att använda sympatiåtgärder

– Det andra är att det behövs proportionalitetsregler så att man inte kan ta ut ett fåtal personer eller lägga en konflikt som inte kostar någonting för de egna och ändå stänger stora verksamheter.

Anders Weihe såg på nära håll förhandlingarna om ett nytt huvudavtal gå i stöpet för ett och ett halvt år sedan.

Vad tycker du borde vara på plats för att det ska gå att börja förhandla om ett nytt huvudavtal igen?

– En avgörande fråga för Teknikföretagen är att då krävs det att man kommer fram till en balans när det gäller konfliktreglerna. Annars är det inte meningsfullt för vår del.

– Sedan har det varit en diskussion om hur mycket kan man reglera med Las. Vi ville ha en förändring när det gäller kvalifikationsbegreppet i turordningshänseende.

– Vi tyckte att man skulle gå tillbaka till det som gällde i kollektivavtal före det att Las kom till. Nämligen att det är vid lika kvalifikationer som turordningen slår till. Det hypotetiska begreppet tillräckliga kvalifikationer skulle då tas bort. Man skulle i stället jämför de kvalifikationer som människor hade.

– Vi förde diskussioner med fackförbunden om vilken jämkningsmån som fanns men det fanns inget. Vi fick vad som beskrevs som ett slutbud där man inte ändrat sig någonting i de här två avgörande frågorna och då såg vi inga förutsättningar att fortsätta.

Går det lika bra utan huvudavtal?

– En svår fråga. Det finns problem i lönebildningen som handlar om relationen mellan inhemskt skyddade sektorer som upplever sig kunna föra över kostnaderna på nästa led utan stora svårigheter och den internationellt konkurrensutsatta sektorn där vi inte kan bestämma kostnader och villkorsnivåer utan måste förhålla oss till omvärlden.

– Det har varit ett stort problem att den relativa enighet som rådde om det efter 90-talskrisen successivt har försvunnit. Där skulle ett huvudavtal kunna återupprätta någon slags gemensam uppfattning om hur svensk lönebildning måste fungera.

Det finns ett annat skäl också fortsätter Anders Weihe. Ett skäl som handlar om fackets framtida utveckling.

– Man kan ju också tänka sig att man går in i en period där kollektivavtalsförhandlingarna blir mycket stökigare. Det finns en risk att en fallande organisationsgrad på fackföreningssidan får effekten att man drar slutsatsen att man ska profilera sig genom att blir mer kamporienterad.

– Då kan ett huvudavtal och den enighet det måste vila på motverka en sådan utveckling.