Strejken i tunnelbanan innebar ett genombrott för alternativa fack, som inte är knutna till perionistpartiet, i Argentina. Foto: Benardino Avila

Argentinsk modell i gungning
Fackligt monopol luckras upp

argentina Under det senaste året har nya fackföreningsrörelser, som inte är kopplade till peronistpartiet, vuxit fram i Argentina. Allt fler fackliga konflikter väntas.

4 Dec 2009

Redan klockan fem på morgonen började arbetarna lägga ut hinder i vägen för tunnelbanevagnarna. Under ett helt dygn stod kollektivtrafiken stilla i Buenos Aires, och över en miljon människor tvingades hitta alternativa färdmedel.

Trängseln och avgaserna, som en vanlig dag är stora, blev denna dag helt olidliga. Demonstrationer är visserligen inget ovanligt i Argentina, men den här gången hade regeringen bett arbetarna att låta bli.

– Jag vill inte säga att regeringen har förlorat kontrollen över fackföreningarna, för det är detsamma som att säga att man har haft kontroll. Men man har helt klart ett mer komplicerat panorama framför sig.

Det säger Oscar Ermida, specialist på fackföreningsrörelser i regionen och verksam vid republikanska universitetet i Montevideo. Tunnelbanearbetarna kräver att regeringen ska registrera deras fackförbund AGTSYP och ge dem rätt att välja representanter som kan förhandla fram kollektivavtal. Regeringen har motsatt sig det i det längsta. Man har haft som vana att förhandla med CGT, centralorganisationen som är nära knutet till det regerande peronistpartiet (Partido Justicialista), och har ingen lust alls att se fler aktörer.

Men förra året gick CTA, det största oppositionella fackförbundet, till domstol för att få rätt att välja fackliga representanter. Och domstolen gav CTA rätt. Regeringen har hittills vägrat att implementera domstolens beslut, men under hösten har allt fler oberoende fackförbund brutit sig ut och kräver samma sak.

– Domstolens beslut favoriserar dem som vill skapa oberoende fackföreningsrörelser, och det här gör att vi kan vänta oss ännu fler i framtiden, säger Oscar Ermida.

Det här bryter med den argentinska traditionen med en enda stor facklig organisation som är knuten till regeringen.

– Nu räcker det inte för regeringen att hantera en fackföreningsrörelse med samma partifärg. Man måste även man förhandla med en rörelse som har en annan ideologisk grund, nämligen CTA. Dessutom måste man förhandla med nya små rörelser, som är ganska ostrukturerade och det gör det hela mer komplext.

Argentina är känt för sin nära kontakt mellan peronistpartiet och fackföreningsrörelserna som är knutna till CGT. Regeringen stödjer ofta fackens krav, mot att de ställer upp med demonstrationer för regeringen när den behöver visa på popularitet.

Samarbetet började med Juan Perón, legendarisk president på 40- och 50-talen. Han blev känd redan som arbetsminister för att föra en politik som främjade arbetarna. Ersättningen för uppsagda arbetare kom att gälla alla, mer än två miljoner fick pension och han skapade en rad sjukhus för arbetare. Perón var dock inte en särskilt populär minister i sin egen regering, och för att göra sig av med honom arresterades han.

Den åtgärden fick hundratusentals arbetare att gå ut kräva både Peróns frihet och fria val. Resultatet blev att Perón valdes till president 1945. Hans politik byggde på en nära relation med arbetarna och det här har fortsatt i de regeringar som tillhör perionistpartiet. Modellen ifrågasattes redan i början av 1990-talet, då CTA bröt sig ur CGT. Men regeringen har hela tiden vägrat att låta CTA och andra fackförbund att välja officiella representanter som kan skriva under fackliga avtal.

Det var först i förra veckan, då regeringen gav upp mot tunnelbanestrejkarna, som modellen på allvar kom i gungning. För att kompensera CGT gav regeringen förbundet kontrollen över sjukförsäkringarna för ett värde av två miljarder kronor. CGT:s arbetare förväntas i sin tur fortsätta ställa upp med arbetare när det behövs stöddemonstrationer för regeringen.

När det gäller de nya rörelserna är relationen mer osäker. Under hösten har det förekommit flera konflikter som de nya facken har drivit och regeringen har haft svårare att kontrollera dem.

– Vi kommer troligen att se flera fackliga konflikter framöver, säger Oscar Ermida.