Europafackets generalsekreterare Bernadette Ségol. Foto: Jann Lipka

Bernadette Ségol litar på
den fackliga grundidén

europafacket Europafackets högsta chef ska försvara 60 miljoner medlemmar under en av EU:s värsta kriser någonsin. Och hålla sinsemellan mycket olika organisationer på gott humör. Kring minimilöner och mycket annat.

Skriv ut
Skicka till en vän
Dela med andra

Tipsa

24 Jan

Cirka 60 miljoner medlemmar är anslutna till European Trade Union Confederation, ETUC, eller Europfacket, EFS, som vi säger i Norden. Sannolikt hör du som läser det här till dem även om du inte tänker på det särskilt ofta.

På ett par våningsplan i fackens hus i Bryssel, bland alla EU:s glasklädda palats och granne med Världsfacket sitter cirka 40 anställda och försöker hålla facklig koll på en hel kontinent. Med sinsemellan mycket olika länder, 84 medlemsorganisationer och de floder av dokument som EU:s institutioner vräker ur sig.

Det finns de som menar att EFS helt enkelt är en del av EU-byråkratin, delvis också finansierad med EU-medel.

En uppfattning som generalsekreteraren Bernadette Ségol inte delar.

– Absolut inte. Europafacket styrs av medlemmarna i täta möten där all politik diskuteras. Och vi är ofta extremt kritiska mot EU:s förda politik.

– Folk som kritiserar oss är nog de som ser EU som själva problemet och inte som lösningen på Europas utmaningar. Vi är intresserade av vad EU gör, det var därför vi bildades 1973.

Har fackets inflytande i EU ökat sedan dess?

– Det har absolut ökat, med vissa upp- och nedgångar. Utvecklingen har också visat våra medlemsorganisationer att deras förhandlingsvillkor påverkats mycket av vad som hänt på EU-nivån.

Bernadette Ségol borde veta. Hon har arbetat i internationella fackliga organisationer i nästan 40 år.

En charmant person som har nära till leendet. Rättfram, sångerska och filosof med Mozart som ringsignal på mobilen. Hon tillträdde i maj förra året och kastades rakt in i arbetet med att tala för löntagarna i en av EU:s absolut värsta kriser någonsin.

– Det har varit en mycket aktiv period. Jag vet att vi går igenom en av de svåraste perioderna för hela EU och för fackföreningarna.

– Eurokrisen är absolut inte löst ännu. Och de politiska ledarna vidtar bara kortsiktiga åtgärder så att vi hankar oss fram ett steg i taget.
Bernadette Ségol är djupt bekymrad.

– Vi är i en situation där européerna förlorar tilliten till den europeiska integrationen.

– Tyvärr, för det finns ingen framtid ur ett löntagarperspektiv om vi återvänder till våra nationella gränser.
Nu växer de populistiska och nationalistiska rörelserna. I Frankrike, i Finland i Tyskland, i Belgien och i Ungern där situationen är mycket komplicerad.

– Nu när vi behöver den europeiska integrationen mer än någonsin. För jobben och för framtiden och för ekonomisk balans i världen.

Hur skulle du vilja beskriva läget för fackföreningsrörelsen i Europa?

– Mycket, mycket stora utmaningar, säger hon efter en djup suck.

– I de flesta länder har vi sett sjunkande medlemstal. Det är tydligt att rekrytering måste vara den högst prioriterade frågan för fackföreningarna.

Blir du inte pessimistisk ibland?

– Jag blir pessimistisk, visst. Men pessimism leder inte till handling så jag försöker se till orsakerna i stället.

– De senaste decennierna har vi sett stora ideologiska omsvängningar mot nyliberalism och individualism som missgynnat facket. Men också stora strukturomvandlingar på arbetsmarknaden och stora förändringar när det gäller anställningsformer.

– Men jag är övertygad om att den fackliga grundidén som säger att enighet ger styrka fortfarande är giltig. Till 100 procent.

– Kanske till och med mer nu än tidigare på grund av de jobb som människor erbjuds nu.

De nordiska länderna har en lite uppnäst attityd till det fackliga europasamarbetet. Eftersom vår modell är bäst, vårt inflytande störst och våra medlemstal utan motstycke så handlar det bara om att få andra att förstå det. Påstår jag.

Bernadette Ségol har en mer positiv och nyanserad syn.

– Skillnader är viktiga resultat av historien. I Spanien rådde diktatur och fackföreningar var förbjudna i många år. I Östeuropa finns svårigheter som beror på att facket förknippas med de gamla kommunistregimerna. I de nordiska länderna där facket länge varit en accepterad social kraft är läget annorlunda.

– Men svenska fackföreningar befinner sig inte på en ö, skyddade mot allt. De utmaningar vi möter just nu utmanar även Sverige.

– För mig är det mycket viktigt att vi i Europafacket har en stor förståelse för varandra. Vi kan alla vara mycket kritiska mot varandra men vi kan inte säga att våra fackliga kollegor inte är en kraft i samhället.

En konfliktyta mellan Norden och resten på senare år har handlat om lagstadgade europeiska minimilöner.

En svår fråga, tycker Bernadette Ségol.

– I många länder tycker facket att det inte ska finnas någon politisk inblandning i lönebildningen. Det försvagar facket och sänker lönerna. I andra länder – och England är ett bra exempel – tyckte de länge likadant. Men efter långa interna diskussioner kom de fram till att om vi ska kämpa mot orättvisor så måste vi ha en minimilön.

– Dessa två positioner finns och vi har nu funnit en vettig väg framåt. Vi säger att idealet är lönebildning mellan parterna och facket som skyddar alla löntagare. Men vi erkänner också att i de flesta länder är inte det möjligt och då måste Europafacket stödja dem som vill höja sina minimilöner.

– Förslaget är därför att Europafacket stöder fackföreningar som vill ha en minimilön som är 50 procent av medianlönen eller 60 procent av genomsnittslönen, beroende på vilket de väljer själva.

– Jag har haft långa diskussioner med mina fackliga kollegor från Norden och försökt förklara att vi inte eftersträvar någon minimilön för hela EU. Men det är vårt ansvar att stödja medlemsorganisationer i till exempel, Polen, Ungern, Tjeckien, Rumänien och andra där minimilönerna är så låga att de innebär fattigdom.

Skillnaderna är inte det stora problemet med att få över 80 organisationer att hålla samman och att känna facklig gemenskap. Inte heller de enorma språkproblemen, fortsätter hon.

– Huvudproblemet är att fackföreningar fortfarande är så nationella i sin uppbyggnad och sitt beslutsfattande. Det är svårt för dem att förstå och acceptera att det finns en europeisk nivå, som gradvis blir allt mer betydelsefull.