Lärarna Kristina Bolin, Camilla Ekman och Ola Frödin på Eriksdalsskolan i Stockholm är besvikna på det nya löneavtalet. Foto: Pontus Lundahl/SCANPIX

Besvikelse över läraravtalet

avtal 2012 För lite, eller för mycket. Läraravtalet från i onsdags har inte mötts av applåder från något håll. Ett tydligt exempel på hur svårt det är för den som vill avvika från märket.

28 Sep 2012

De båda lärarfacken hade bundit sig hårt vid det retoriska kravet på ett ”rejält fösta steg mot 10 000 kronor mer i månaden”.

De hade argumenterat väl, lagt fram tydliga bevis för den svenska skolans kris, demonstrerat, lobbat, förhandlat ända in i kaklet och till slut fått knappt en och en halv procent över märkets 2,6 procent.

Eller cirka en tusenlapp till den genomsnittliga läraren. Men bara i år. Nästa år gäller märket och de två sista åren är sifferlösa med uppsägningsklausul.

Trots att erfarenheterna av kommunernas vilja och förmåga att utifrån sifferlösa löften betala mer än de absolut måste är mycket dåliga.

– Det finns säkert många lärare som hade förväntat sig att vi skulle gå ut i konflikt, sa Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund när hon och Lärarförbundets Eva-Lis Sirén presenterade uppgörelsen i onsdags kväll.

– Den diskussionen får vi ta på hemmaplan och den är jag beredd att stå för, fortsatte Fjelkner.

Hon gjorde en riktig bedömning av lärarnas förväntningar för i kväll (fredag) är demonstrationer mot avtalet utlysta i flera städer. Sociala medier och kommentsarfält är fulla av besvikna lärare.

Styrkan och omfattningen i den här typen av opinioner är som alltid svårbedömda. För hur mycket är verkligt missnöje och hur mycket är drivet av medialogiken?

Facebooksidan, Lärarnas röst, som utlyst demonstrationerna har till exempel knappt 800 gilla-markeringar. Och det finns cirka 200 000 lärare.
Men man kan i varje fall säga att berömmet för avtalet har varit sparsamt.

Givetvis finns det också röster som tycker att industrins märke ska hållas och att avtalet följaktligen är alldeles för högt. Industrins parter på båda sidor bordet får svårt att tygla sina medlemmar om märket bara är deras lönetak och andras golv.

Eller också tycker man som akademikerförbundet SSR. De gratulerade lärarna för att de brutit normen. Särskilt med tanke på att det var två kvinnodominerade akademikerförbund som lyckats få mer.

– Vad vi nu väntar oss inför stundande avtalsrörelse är att fler fackförbund får stöd i kampen mot de strukturella löneskillnaderna, skrev SSR:s förhandlingschef Markus Furuberg.

Statliga Medlingsinstitutet som har till uppgift att verka för ”en väl fungerande lönebildning”, vilket i praktiken betyder att förmå parterna att respektera industrinormen, har inte kommenterat läraravtalet.

Men de brukar säga att: Visst, man kan göra relativlöneförskjutningar. Bara alla är överens om vilka som ska få göra det.
Och det är väl det som är pudelns kärna. När blir alla överens om att några ska få mer? Och dessutom helt överens om vilka det i så fall ska vara?

Lars Laurén
Reporter
Work+46 (0)70 672 52 59
lars.lauren@tco.se

Senaste Twitter-inlägg:
Laddar...