– Industrin fortsätter att skapa arbeten och välstånd, säger Daniel Lind Foto: Lars Laurén

Daniel Lind:
Avindustrialiseringen är en myt

industrikrisen Största hotet mot industrin är om vi tappar tron på dess framtid. För det handlar inte om antingen industri- eller tjänstesamhälle utan om både och. Den nuvarande krisen beror i huvudsak på konjunkturen.

Skriv ut
Skicka till en vän
Dela med andra

Tipsa

22 Jun 2009

Unionens chefsekonom Daniel Lind tycker det är farligt om vi får ett samhällsklimat som präglas av misstro mot industrins utvecklingsförmåga.

– Världsekonomiskt forum pekar på Sverige som ett av de länder med högst potential för effektiviseringar och ett mycket gott näringsklimat.
Vi har makroekonomisk stabilitet, vi ligger långt fram i teknikutvecklingen och vi har en välutbildad arbetskraft, fortsätter han.

Att tolka den nuvarande krisen som ett tecken på avindustrialisering är felaktigt.

– Det har funnits en diskussion om att en tredje industriell revolution där globaliseringen driver industrin ut ur landet.

En mytbildning utan täckning i verkligheten, menar Daniel Lind, som tycker att han vunnit gehör för dessa tankar bland annat hos regeringens globaliseringsråd. Sverige är ett industriproduktionsland som hållit ställningarna väl.

– Tittar man på antalet människor som jobbar i industrin så kan det se ut som krympande sektor, visst. Men tittar man på alla dem i olika sektorer som indirekt arbetar med att möta slutlig efterfrågan i industrin så är antalet sysselsatta oförändrat sedan mitten på 90-talet. Det är också industrin som genom hög produktivitetsökning varit avgörande för de senaste årtiondets reallöneökningar, de bästa sedan 60-talet.

– Den nuvarande krisen beror på ett enormt tapp i den globala efterfrågan på svenska industriprodukter. Detta tapp har i sin tur flera orsaker. Sammanbrottet i det finansiella systemet och de obalanser i den globala ekonomin som funnits länge som både bidragit till krisen och sedan förvärrats av själva krisen.

Framför allt är det de trefaldiga underskotten i den amerikanska ekonomin som ligger i botten. Där har man under flera haft växande underskott i såväl utrikeshandeln som statsbudgeten samtidigt som hushållen konsumerat mer än sina inkomster.

– Koppla sedan det till den globala integrationen av olika marknader vilket ytterligare fördjupat krisen.

Industrikrisen i Sverige beror i huvudsak på konjunkturnedgången, säger Daniel Lind. Men i vissa branscher är det också en strukturkris där de jobb som nu förloras inte kommer tillbaka.

– Det är framförallt personbilar, övriga fordonsindustrin går det bättre för.

Det är också bekymmersamt att de branscher som drabbats av konjunkturkrisen: fordon, stål och metall liksom skog och pappersmassa också är de branscher som ger mest effekter på sysselsättningen i andra sektorer av ekonomin. Det gör att den minskade efterfrågan sprider sig till både underleverantörer och konsult- och tjänsteföretag som arbetar mot dessa industrier.

Daniel Lind tror att botten i denna djupa vågdal är nådd nu.

– Det beror på att det inte går att falla djupare och då finns bara en riktning.
Det finns också indikatorer som till exempel olika inköpschefsindex som - om de håller i sig - visar på en uppgång.

När krisens - åtminstone för den enskilde - värsta effekt: arbetslösheten kulminerar är svårare att bedöma.

– När industriproduktionen nu faller fortare är minskningen av antalet sysselsatta, trots att företagen varit snabba att säga upp folk, så sjunker produktiviteten.

– Och i den globala konkurrensens tid måste företagen justera den obalansen och därför finns det starka skäl att tro att sysselsättningen kommer att falla ytterligare.

– Men man kan hoppas att företagen väntar lite med nästa våg av uppsägningar för att vara väl rustade när den uppgång vi nu kan skönja blir verklig.

På lite längre sikt kan vi alltså, enligt Daniel Lind, hoppas på ett samhällsklimat som erkänner industrins framtid. Företag som investerar och tänker långsiktigt industriellt och drar lärdom av alla misslyckade försök att spara genom att flytta produktion till låglöneländer. Vi kan hoppas på parter som tar ansvar för en väl fungerande lönebildning. Och vi kan önska en regering som bättre visar att man värdesätter den svenska industrins utvecklingsförmåga.

– Under bilkrisen har regeringens senfärdighet med utlovade undsättningslån fått det att verka som om man tycker det vore bra om företagen gick omkull.

En annan sak är försämringarna av a-kassan som innebär att de industrianställda som drabbas hårdast har det sämsta skyddet.

– Trygghet skapar den flexibilitet som är nödvändig för konkurrenskraftig strukturomvandling.