Ronger Mörtvik vill ha en arbetslinje som stärker de arbetslösas kompetens. Foto: Denny Lorentzen

En ny arbetslinje behöver stöd av penningpolitiken

analys Arbetslinjen måste utvecklas men också få stöd av penningpolitiken. Annars riskerar vi att efter varje kris fastna i högre arbetslöshet. Det skriver TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik.

24 Mar 2011

Arbetslinjen fungerar inte. Den har inte fungerat sen 90-talskrisen. På bara några år försvann hundratusentals jobb, arbetslösheten lyftes till nivåer vi inte hade sett på decennier och andelen långtidsarbetslösa ökade dramatiskt. Globaliseringen och snabb teknikutveckling drev fram en omvandling av arbetslivet där personer som uppfattades som risker och lågproduktiva sållades bort i allt högre grad. Ekonomin har därefter inte lyckats pressa ner arbetslösheten i tillräcklig grad.

Misslyckandet beror på två huvudsakliga faktorer. Dels har penningpolitiken under en lång följd av år undvikit att ta tillräcklig hänsyn till sysselsättningsutvecklingen, dels har ansvariga politiker inte har förstått kraften i den selektion, och jakt på en superarbetskraft, som tränger undan personer som är arbetslösa eller sjukskrivna från arbetsmarknaden.
Den allt för restriktiva penningpolitiken har lett till onödigt höga räntor och onödigt låg inflation, vilket har lett till att de höga arbetslöshetsnivåer som har orsakats av ekonomiska nedgångar har hållits kvar under lång tid. Detta i sin tur har starkt bidragit till att många har fastnat i långa arbetslöshetsperioder och ökat utslagningen från arbetsmarknaden.

Den andra förklaringen är att kriser minskar chansen att få jobb även efter att man har blivit arbetslös. Enligt Statistiska Centralbyrån har sannolikheten att en arbetslös person blir sysselsatt påföljande kvartal minskat både under 90-talskrisen och under nuvarande kris. Studier från TCO visar att runt varannan arbetsgivare är negativt inställd till att anställa sjukskrivna och arbetslösa. De som inte bedöms hålla måttet sorteras bort. Arbetsgivarnas beteendeförändring har kommit att bli ett minst lika viktigt skäl till att folk inte får arbete som de arbetssökandes beteenden.

Denna utveckling har sannolikt att göra med att ekonomin har genomgått en strukturell förändring som minskar efterfrågan på lågutbildade och grupper som antas ha lägre produktivitet. Detta leder till att personer med långvariga perioder av frånvaro stigmatiseras och väljs bort. I USA har det nu till exempel blivit allt vanligare att arbetsgivare skriver i annonsen att man inte vill att arbetslösa ska besvära sig med att söka jobbet.
En förutsättning för att arbetslösheten varaktigt ska kunna pressas tillbaka är att det finns en ökande efterfrågan på arbetskraft. Det traditionella synsättet säger dock att det bara är konjunkturell arbetslöshet som kan motverkas med stabiliseringspolitiska medel. Den strukturella arbetslöshet som uppstår efter kriser beror enligt detta synsätt inte på för låg efterfrågan utan på att de arbetslösa i huvudsak har för höga lönekrav. Detta är dock en problembeskrivning med stora svagheter.

Sedan 1990-talet ligger arbetslösheten även i högkonjunktur på gradvis allt högre nivåer. Det innebär i praktiken att en ökande andel av arbetskraften inte hittar ett jobb på arbetsmarknaden, inte ens i tider när efterfrågan på arbetskraft är hög.
I praktiken övergår nämligen en hög konjunkturell arbetslöshet lätt i en hög strukturell arbetslöshet. Framförallt om arbetslösheten tillåts vara hög under så lång tid att arbetslösa inte lyckas behålla sin konkurrenskraft. De stigmatiseras och förlorar yrkesmässig kompetens.
I kombination med penningpolitiska felavvägningar har detta lett till att arbetslösheten under bättre tider inte hinner falla tillbaka innan nästa lågkonjunktur, vilket förstärker stigmatiseringen och den strukturella arbetslösheten.

En fungerande arbetslinje kan inte byggas enbart på åtgärder som ökar utbudet av arbetskraft. Åtgärderna måste i avsevärt högre grad än nu bidra till att arbetslösa kan upprätthålla och ibland även stärka sin kompetens och sitt arbetsmarknadsvärde under arbetslöshetsperioden. Men dessutom måste penningpolitiken i mycket högre grad ta hänsyn till utvecklingen av sysselsättningen och tillväxten i ekonomin.