Facklig polis som
leder tungt utskott

hillevi engström Hillevi Engström är öppen för att byta högre a-kassa mot kortare ersättningstid. Hon tycker att de som vill ändra Las är okunniga. Och att facket borde förändras och effektivisera verksamheten.

30 Sep 2009

Fackligt aktiv som blir ombudsman som blir politiker som blir ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott. Som får partistyrelsens uppdrag att formulera en ny jämställdhetspolitik och som många pekar ut som blivande minister.

Låter som en klassisk socialdemokratisk karriär, eller hur? Men Hillevi Engström är moderat. Hon kom sent in i politiken, betraktar sig själv som en rookie.

– Aldrig politik, tänkte jag när jag växte upp. Min mamma var känd som tokiga kärringen på Yxvägen som hade valaffischer med Gösta Bohman på äppelträden, för att de inte skulle bli nerrivna.

Vilket inte döttrarna, och inte heller pappa som var speciallärare, tyckte var så kul. Det var heller inte läge att jobba politiskt som fackligt engagerad polis, även om hon alltid varit samhällsintresserad.

Hon ger följande hälsning och råd till sina gamla fackliga kollegor i Polisförbundet:

– Jag följer med intresse polisfackliga frågor och har många gamla vänner där.

Och det är väl det som är lite av fackets problem, tycker hon, att samma porträttgalleri finns kvar tio år senare.

– Facket borde satsa på förnyelse och förbättringar för att skapa legitimitet.

– Sedan borde man nog se över avgifterna, bli mer effektiva. Jag tror det är lite för dyrt att vara med vilket gör att en del väljer andra saker. Trots det mervärde medlemskapet ger.

Hon hoppas också att värvningsmetoderna förbättrats och berättar leende hur det gick till när hennes klass på polisskolan rekryterades till facket 1983.

– Det kom en från Kamraterna, som det hette då, och förklarade att han inte tänkte gå därifrån förrän alla skrivit på.

Som polisfackets första kvinnliga ombudsman hade hon bland mycket annat ansvar för jämställdhetsarbetet. Häromveckan fick hon ett liknande uppdrag. Att formulera en ny moderat jämställdhetspolitik.

– Jag sa nej först eftersom jag vet hur jävla svårt det är.

Sade till slut ja, och upptäckte en grupp partikamrater med otrevligt tonläge i mejlboxen.  Hon lovar dock att partimajoriteten menar allvar med en ny politik men vill inte säga något konkret om exempelvis föräldraförsäkring eller bolagsstyrelser.

Hon tycker att de kommunala bolagen, i dag uselt ojämställda, borde gå före och att kvinnors rätt till heltid borde vara en mycket viktig facklig fråga.

 En moderat som uttalar sig om hur facket borde göra för att behålla och värva medlemmar provocerar nog en del med tanke på det stora medlemsras som följde på alliansregeringens tuffa a-kasseförändringar.

– Det finns inte bara ett svar till varför så många gick ur när avgifterna höjdes, tycker Hillevi Engström. En del var äldre, andra hade kanske uniformsyrken och många borde givetvis ha stannat.

– Men den fackliga rörelsen har också ett ansvar för att så många gick ur. Om man hela tiden säger att a-kassan blivit värdelös så är det klart att vanliga löntagare funderar på om det är värt avgiften!

– Vi gjorde bedömningen att skärpningen behövdes för att förhindra överutnyttjande. För att öka drivkraften att ta ett jobb även om det inte är det bäst betalda. Det är svårt men det gäller att hitta balanspunkten mellan en bra försäkring och en politik som ger jobb.

Invändningen att en sådan politik ger lågproduktiva skoputsarjobb köper hon inte.

– Det finns väl snarare för få okvalificerade jobb kvar?

– Om man har en normal befolkning så har väl alla rätt att ha ett jobb? Det är ju ett stort bekymmer att det är så svårt att få in fot på arbetsmarknaden.

– Den dagen man tycker att vissa jobb är sämre får vi problem. Det finns inga skitjobb.

Överutnyttjande eller inte, tusentals svenskar kommer att bli arbetslösa de kommande månaderna. För dem väntar en låg ersättning, många tusen mindre än den lön de hade. Sedan åtgärder enligt principen: En modell passar alla. Är det inte dags att hjälpa individen vidare där hon står? Varför ska alla röja sly och lära sig skriva CV?

Hillevi Engström håller med om att arbetslöshetspolitiken inte passar alla.

– Hela arbetsmarknaden har ändrats. Människor är mer specialiserade och mindre utbytbara och rör sig ut och in mycket mer. Få kommer att få guldklocka i framtiden. Systemen är inte gjorda för det. Hon håller med om att det inte finns några bra åtgärder som till exempel bristyrkesutbildningar för välutbildade arbetslösa.

Tänker vidare:

– Det borde finnas egentligen. Samtidigt som det måste leda till jobb som efterfrågas. Men det är ju slöseri med utbildning om en akademiker bara kan få C-körkort.

– Man måste kunna lämna ett jobb och hoppa på ett annat utan att det är förenat med stora risker.

Och landar i slutsatsen:

– Kompetenskonton ligger i den linjen, ungefär som skolpeng.

Tillägger raskt att det inte får vara kostnadsdrivande, eftersom arbetsmarknadspolitiken redan är det näst största utgiftsområdet, och att en trepartsmodell med statligt stöd nog vore att föredra.

– Gratis är inte bra. Det man även satsar lite på själv är bättre.

– Arbetsgivarna har också ett stort ansvar. De kan inte bara anställa folk, köra slut på dem och sedan anställa nya. Det är cyniskt.

När det gäller a-kassans ersättningsnivåer och de havererade planerna på en obligatorisk försäkring, hänvisar Hillevi Engstöm till en kommande parlamentarisk utredning. Men hon uttrycker förståelse för de arbetslösas svårigheter.

– Om man tänker på en vanlig löntagare, kanske en frånskild polis med två barn, så är det klart att de inte kunnat spara några pengar, särskilt inte om de bor i Stockholms län, det behöver man inte vara Uppfinnarjocke för att inse.

– Jag har själv funderat på ett system med högre ersättning den första tiden och en trappstegsformad avtrappning så att den som blir arbetslös kan ställa om utan alltför stor dramatik.

De nya moderaterna är nu det enda alliansparti som envist hållit fast vid att Las turordningsregler inte är till nackdel för företagen. Men är den ståndpunkten evig?

– Vi tycker att de nuvarande reglerna är väl avvägda, någon form av anställningsskydd finns i alla länder. Jag tror att de mest kritiska inte alltid vet hur det fungerar, att Las blivit en psykologisk fråga.

– De arbetsgivare jag träffar i verkligheten har helt andra bekymmer.