Närmare 1 800 regionala skyddsombud finns i dag. Foto: Pontus Lundahl

Fler regionala skyddsombud
behövs – men pengarna saknas

arbetsmiljö Tuffare klimat, mobbning, stress och otillräckligt inflytande över arbetet. Svårare att få arbetsgivarna att ta ansvar för rehabilitering. Det är synpunkter som kommer fram i Arbetsmiljöverkets rapport om de regionala skyddsombudens verksamhet 2009.

10 Maj 2010

Vid beskrivningen av förändringar jämfört med tidigare år tar flera förbund upp ökade problem med den psykosociala arbetsmiljön. Det handlar om trakasserier, mobbning och stress, mer bundet och styrt arbete och otillräckligt inflytande över arbetet.
Det ekonomiska läget med stora varsel, neddragningar och uppsägningar har lett till ökad arbetsbelastning på dem som är kvar, och oro över att själva förlora jobbet.

Det rapporteras också om arbetstagare som inte vågar klaga, och som av rädsla för repressalier från arbetsgivarna avstår från att anmäla tillbud och olycksfall. Ett par förbund märker av en ovilja att samverka i arbetsmiljöfrågor, och att det har blivit svårare att få arbetsgivarna att ta ansvar för rehabiliteringsinsatser,
Några påpekar att neddragningarna på Arbetsmiljöverket påverkar arbetet negativt; stöd och hjälp från verket har minskat och det har blivit svårare att få kontakt med inspektörerna.

En allmän bedömning är att behovet av regional skyddsombudsverksamhet har ökat under de senaste åren framhåller TCO. Som förklaring anges en ökande arbetsmiljöbelastning, nya lagregler inom sjukförsäkrings- och rehabiliteringsområdet och en snabb framväxt av nya driftsformer till exempel inom skolans område.
Flera TCO-förbund noterar också att det fortfarande finns stora kunskapsbrister hos de små arbetsgivarna avseende reglerna inom arbetsmiljöområdet. De regionala skyddsombuden blir i de flesta fall, i praktiken, den enda tillgängliga kunskapskällan för dessa arbetsgivare. Utan tillgången på regionala skyddsombud skulle arbetsmiljöarbetet troligen vara obefintligt på dessa arbetsplatser konstaterar TCO.

Totalt fanns i landet 1 798 regionala skyddsombud 2009, och närmare 360 000 arbetsplatser som berördes av verksamheten.
Den regionala skyddsombudsverksamheten får ett statligt bidrag på drygt 100 miljoner kronor per år. Utbetalningen av bidraget sköts av Arbetsmiljöverket. Bidraget betalas ut till de centrala fackliga organisationerna (LO, TCO och Saco) som varje år träffar en överenskommelse om hur medlen ska fördelas mellan dem. Centralorganisationerna fördelar därefter pengarna mellan sina medlemsförbund. Dessutom får Hamnarbetareförbundet, som står utanför centralorganisationerna, ett direkt bidrag på 190 000 kronor.
Arbetsmiljöverket ska inte bara betala ut pengarna, utan också redovisa för regeringen vilken verksamhet som bedrivs med stöd av dem. Av den rapport verket nyligen lämnat till regeringen framgår att statsbidraget (som vanligt) inte på långa vägar räcker för att finansiera verksamheten.

För LO-förbundens del kostade de regionala skyddsombudens verksamhet totalt drygt 131 miljoner, medan bidraget var på 83,5 miljoner. Drygt 47 miljoner, eller 38 procent, betalas därmed av förbunden själva. På TCO-sidan var den totala kostnaden lite mer än 23 miljoner. Bidraget var på 14 miljoner. Förbunden betalade alltså själva mer än hälften, nästan 52 procent, av verksamheten. De två Saco-förbund som har regionala skyddsombud, Lärarnas riksförbund och Kyrkans akademikerförbund, fick betala 25 procent själva.
Flera förbund påpekar att den höga egeninsatsen är orimlig i längden.