Isabella Lövins intresse för mat fick henne att skriva den kritikerrosade reportageboken "Tyst hav – jakten på den sista matfisken." Foto: Jann Lipka

Från de sju haven till EU-parlamentet

isabella lövin PORTRÄTT. Isabella Lövins kamp för fisken förde henne till EU-parlamentet för ett halvår sedan. I dag har hon lärt sig att hantera byråkratin. Men hon är fortfarande ovan vid att ha makt.

Skriv ut
Skicka till en vän
Dela med andra

Tipsa

4 Dec 2009

EU-parlamentarikern Isabella Lövin har åter landat i Stockholm och med ett fast handslag möter hon mig vid Nytorget på Södermalm. Hennes dagar är minst sagt fullbokade, kvällen innan kom hon hem från Bryssel och under förmiddagen intervjuades hon för ett tyskt radioprogram.

Det är kyligt i luften och hon vandrar med raska steg till ett fik i närheten för att beställa en morotssoppa till lunch - att välja miljövänlig mat har alltid legat nära till hands. Och det var just hennes intresse för mat, eller rättare sagt fisk, som fick henne att skriva den kritikerrosade reportageboken "Tyst hav - jakten på den sista matfisken" för två år sedan. En bok som fick upp utfiskningen av världshaven på den svenska politiska agendan.

– Innan hade det varit för osexigt för enskilda politiker att engagera sig i fiskeripolitiken. Andra frågor vann mycket mer poäng i opinionen, säger hon.

Isabella Lövin började sin journalistkarriär som reporter på Veckorevyn. Efter flera år på tidningen sade hon upp sig och började frilansa. Bland annat var hon med och startade Expressens miljösida Gröna söndag och skrev matkrönikor i Allt om mat. Först i början av 2002 fick hon upp ögonen för Sveriges fiskepolitik då hon insåg att torsken var akut utrotningshotad och flera matfiskar helt försvunna.

– Jag blev så fruktansvärt upprörd när jag fick en samstämmig bedömning från flera forskare. Utrotningen berodde på fiske och inte på gifter som man trott. Men ändå gjordes ingenting, säger hon.

Researchen blev bara mer och mer omfattande och när hennes bok slutligen gavs ut 2007 blev den en bomb i debatten. DN skrev i en recension: "En fiskdisk blir sig aldrig mer lik" och hon vann flera prestigefulla priser. Men uppmärksamheten var något som Isabella Lövin aldrig kunnat ana.

– Om jag ska vara helt ärlig tyckte jag att det jag samlat ihop var bra. Ibland muttrande jag för mig själv "det här är ta mig fan mycket bättre än Uppdrag granskning". Men jag trodde aldrig att någon annan skulle upptäcka det, säger hon och skrattar.

I boken skriver hon om politiker, tjänstemän och journalister inom fiskeindustrin som utsatts för allvarliga hot. När jag frågar om hon själv hotats skakar hon på huvudet men berättar att utgivningen präglades av rädsla.

– Jag var i princip rädd för att det här var det sista jag gjorde. Det finns så mycket känslor i fisket och en hel livsstil som hotas, det går att jämföra med vargjakten. Jag trodde att jag kanske skulle få några välvilliga recensioner och sedan bli fullständigt hudflängd av svenska yrkesfiskare, säger hon.

Men så blev det inte, och i våras tog hennes yrkesbana ytterligare en oväntad vändning då hon erbjöds att bli en av Miljöpartiets kandidater till EU-parlamentet.

– För mig var det stora problemet att jag inte var missnöjd med min situation. Jag var överröst med erbjudanden, alla ville ha med mig och jag hade kunnat söka stipendier för att ge mig ut på de sju haven. Skulle jag välja bort allt det? För vadå? För att sitta och få hemorrojder i Bryssel? Det ville jag definitivt inte. Men sen tog nyfikenheten över och jag insåg att det var en chans som aldrig skulle komma tillbaka.

Efter tre månaders kval bestämde hon sig för att lämna journalistiken för politiken. Och även om hon aldrig ångrat sitt val har skillnaderna mellan yrkena varit påtagliga. Hon har gått från att försöka påverka makten till att bli den som besitter makten.

– Som journalist är du mer där och för söker puffa på makten. Men vem är makten? Det finns ingen grå svävande guds ande som puffar till och så kommer folkviljan in utan det krävs en person som har viljan och kunskapen att ta de nödvändiga initiativen. Politik är otroligt praktiskt och handlar om att försöka få upp saker på dagordningen, säger hon.

I dag tillbringar Isabella Lövin veckodagarna i Bryssel där hon sitter i EU:s fiskeri- och utvecklingsutskott. Det är totalt 736 ledamöter, tusentals assistenter, rådgivare, och tolkar som ska få organisationen att fungera. Parlamentet representerar också 500 miljoner medborgare, och dess byråkrati kan både försvåra och förenkla arbetet.

– När allt är så byråkratiskt kan ingen stoppa den som följer reglerna. Ställs en fråga så måste ett svar produceras. Så spelar jag med på rätt sätt kan det faktiskt leda till radikala förändringar. Men jag kan också känna en frustration över rent löjliga saker. Det är till exempel en miljon regler kring assistentpengar och reseräkningarna. Jag kan behöva ägna halva söndagen åt att få det att stämma, säger hon.

En gång i månaden reser hon också till Strasbourg för en veckas session. Det går inte att ta miste på hennes ironi när hon målande beskriver ledamöterna där de sitter grupperade i den stora salen:

– Först sitter vildarna som är högröda i ansiktet och har lite konstiga slipsar. Bredvid dem ett stort bälte med de konservativa i silvergrått hår och Berlusconis gäng. Sen kommer herrar med mörkblå kostymer och damer med höga tuperade hår och en liten pälsboa. Därefter liberalerna, följt av de gröna som mest ser ut som folk på Söder, de röda och sist vänstern.

Det kan lätt uppstå en konflikt mellan miljöfrågor och arbetsmarknad. Men Isabella Lövin tror inte att det nödvändigtvis måste finnas en motsättning mellan det fackliga arbetet och miljön. Hon tror i stället att många skulle tycka att det var meningsfullt om de genom facket kunde påverka arbetsgivarna i en bättre miljöriktning.

– I ett läge när folk inte organiserar sig så mycket tror jag att det skulle vara bra att hitta något nytt i facket. Facket behöver inte bara jobba för att stärka rättigheterna på arbetsmarknaden utan även för miljön. Det tror jag många skulle tycka var jättepositivt. Om Volvofacket vägrat göra de där stora pansarstads jeeparna och försökt fortsätta på miljöspåret tror jag Volvo hade haft en helt annan framtid. Miljöanpassning är det absolut bästa för företag på sikt.

Hon tystnar en sekund och fortsätter sedan med tankfull ton fundera kring sin nuvarande arbetsplats.

– På ett sätt känns det som om en massa papper bara produceras och folk sitter i 26 tolkbås och pratar för döva öron. Men samtidigt är det så fint. Här har vi skapat den här arenan, vi har satsat alla de här resurserna, alla ledamöterna är folkvalda och vi måste lyssna på alla. Det är demokrati, fast i gigantisk form.