Facken måste ha mer intresse för idépolitik, de har blivit mer av försäkringsorganisationer och sköter inte ens det riktigt bra, säger Göran Greider. Foto: Jann Lipka

Göran Greider efterlyser
mer demokrati i arbetslivet

intervjuad Han är en av landets flitigaste debattörer. Van vid att bli attackerad lanserar han begreppet demokratisk planhushållning.

27 Jan 2011

Efter det senaste riksdagsvalet blev Göran Greider sjuk. Hosta och bihåleinflammation. Den krisande socialdemokratin i kombination med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen tog han hårt och personligt. Dagen efter det historiska valet skrev han i Fokus att det var ”som att ett mörker sänkte sig över medvetandet”.
– Jag låg och hostade efter det där valet i sex veckor, säger han och skrattar till. Jag tror faktiskt att jag fick en politisk depression.
     
År 2008 blev han rankad som nummer 18 på listan över Sveriges viktigaste opinionsbildare av tidskriften DSM. Och visst syns han en hel del i TV och tidningar. Inte minst i Dala-Demokraten, den tidning där han sedan tio år är chefredaktör. Han har också gett ut diktsamlingar och flera böcker. Göran Greider är en debattör som väcker känslor.
– Ofta när jag ger ut böcker så blir det rena attackerna mot dem, säger han.

Han har fått de mest skilda omdömen i recensioner och artiklar. En recensent skrev att ”Göran Greider kan konsten att provocera nästan vänligt”. Ett vackert betyg tycker Göran själv. Ett mer nedsättande omdöme fick han i tidskriften Arena där han beskrevs som en folkhemromantiker. En beskrivning som gör honom djupt upprörd.
– Det finns ingenting av folkhemsromantik i det jag håller på med. Jag har inte ens använt ordet folkhem sedan 1995. Att man ska behöva få det slängt i ansiktet det är verkligen inte klokt.

Den kanske elakaste recensionen han fått publicerades i DN Kultur i höstas. Det var Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus som recenserade hans senaste bok. Redaktören ringde personligen upp Göran dagen innan och bad om ursäkt. Bland annat var det hans tanke om nolltillväxt som fått henne att reagera starkt.
– Många av dem som dominerar den politiska debatten tål inte tanken på att vi måste resonera om att sänka tillväxten. Likaså att diskutera klassamhället, det kan de inte heller ta in.

Boken som recenserades heter ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”. Den handlar om hans uppväxt i Vingåker och om den arbetarklass som format honom till en person med hjärtat till vänster. Han skriver också om det han kallar den dubbla krisen, finans- och klimatkrisen. Göran Greider är besviken över att den tid som han tycker borde vara vänsterns skördetid inte alls är det.
– Vi lever i ett samhälle som är dominerat av liberaler, även långt in i arbetarrörelsen.

Han kallar sig för eko-socialist och menar att en marxistisk samhällsanalys kommer att vara aktuell så länge som vi lever i ett kapitalistiskt samhälle.
– Jag tror att vi kommer att leva i kapitalistiska samhällen under lång tid framöver men om det ska fungera så måste de där marknadskrafterna och kapitalägarna balanseras av en offentlig sektor, av trygghetssystem, av politik helt enkelt. Det är detta som nyliberalerna inte förstår, inte vill förstå, inte kan förstå.

När finanskrisen härjade som värst 2008 betraktade han det politiska skeendet med känslor av skadeglädje.
– Jag tänkte att nu brakar det ihop alltihopa, det var verkligen kul att se gamla sådana nyliberala cirkushästar som blev väldigt nedslagna över detta, minns han småskrattande.

Under krisen såg han hur det uppenbarade sig nya former av marknadskritik. I boken kallar han dem för systemkritiska fönster.  
– Det är ändå så att varhelst kapitalismen drar fram, till slut alstrar den sina motkrafter. Det finns en dynamik där, för folk blir förbannade över låga löner och inga fackliga rättigheter.

Han tycker att vänstern missade sin marknadskritiska chans under finanskrisen men han när ändå hoppet om att en samhällskritik från den röda sidan ska höras tydligare.
– Om man bara utgår ifrån att det privatiserade medvetandet hos den medelklass vi har i dag är det som gäller, då tror jag man gör ett misstag. Ju längre man sitter och pratar med någon som har ett välbetalt jobb, så är det i slutändan inte så många som gillar ökade klyftor. Det är inte så många som gillar att vi har en ekologiskt ohållbar livsstil.

Tyvärr ser han en arbetarrörelse som är försvagad och förslöad. Arbetarrörelsen måste fråga sig hur klassamhället ser ut, menar han, annars lämnas fältet fritt för nyliberalismen.

Han tycker även att facket har en viktig roll att spela som samhällskritisk röst. Men fackföreningsrörelsen behöver rycka upp sig och fokusera mindre på högre löner och mer på vad han kallar arbetsmiljö i vid mening.
– Vad gör oss lyckliga? Är det högre löner? I vissa fall är det verkligen så för de finns ju folk som är underbetalda så till den milda grad. I andra fall kanske det snarare handlar om makt över det egna arbetslivet. Om människor får det då blir de också mer progressiva automatiskt.

Han efterlyser därför en demokratisering av arbetslivet. För att nå dit behövs högre utbildning och mer politisk aktivitet bland löntagarna.
– Facket måste bli mer idépolitiskt intresserade, de har blivit mer av försäkringsorganisationer och sköter inte ens den sysslan riktigt bra, de har inte ens lyckats få igenom en högre a-kassa.

A-kassan och olika typer av bidrag har, enligt Göran, också en nyckelroll om arbetslivet ska kunna bli mer demokratiskt. När trygghetssystemen fungerar skjuts makt över till hela löntagargruppen.
– Jag gillar inte ens att ta det här ordet bidrag i min mun. Om det finns bra och fungerande sociala rättigheter och trygghetssystem då gynnar det 60-70 procent av befolkningen.

För löntagarnas skull vore det också idealt att kunna ta ut produktivitetsökningar i mer ledighet.
– Folk är så jävla stressade ofta och då ska man lösa stressen genom att anställa någon jävla rut-avdragsperson i stället. Om man jobbade tio timmar mindre i veckan så skulle det inte vara några problem då skulle man nästan tycka att det var lite småkul att städa.

Trots en långtgående marknadskritik poängterar han också marknadsmekanismens fördelar. Åren som chefredaktör har lärt honom att fundera på vad kunden vill ha, något han tycker är viktigt och något som han menar kan leda till stora förbättringar hos företag. Men i vård- och skolsektorn borde marknadstänkandet bannlysas. Och på hans utopiska önskelista finns någonting helt annat.

– Ett blandekonomiskt samhälle är en bra utgångspunkt om man ska vara väldigt okontroversiell. Men jag vill lansera begreppet demokratisk planhushållning. Det betyder ju bara detta att det är en god idé att planera stora delar av ekonomin. Det betyder inte att man vill att ska vara detaljreglerat utan att man har kontroll över vilken färdriktning samhället har.
– Vem kan ha något emot att man planerar samhället? Och vem kan ha något emot demokrati?