Att 167 länder slagit fast att krisen kräver sociala insatser är viktigt, tycker Lars Bengtsson. Foto: Lars Laurén

Sociala framsteg på
årets ILO-konferens

ilo ILO:s årliga arbetskonferens i Genève antog på midsommarafton en global jobbpakt, ett dokument som ska vägleda världens regeringar ur den ekonomiska krisen.

Skriv ut
Skicka till en vän
Dela med andra

Tipsa

25 Jun 2009

– Ett starkt dokument, jag skulle nästan vilja tala om ett paradigmskifte, säger Lars Bengtsson, internationell sekreterare på TCO och nyss hemkommen från ett ILO-möte starkt präglat av den ekonomiska krisen.

– Pakten slår fast att den ekonomiska krisen inte kan lösas enbart med ekonomiska incitament. Utan att det också krävs en social dimension. De sociala skyddsnäten och utbildningssystem behöver också förstärkas.

Detta dokument ska, även om inga detaljerade råd till världens regeringar ges, fungera som en riktlinje för politikerna och det kan framförallt öppna en plattform för ILO när exempelvis G20-länderna möts nästa gång för att diskutera krisen i den globala ekonomin.

Organisationen kan och bör då få samma status som exempelvis IMF och Världsbanken. Det kan också ge de sociala frågorna stötte tyngd i handelsförhandlingarna inom WTO-systemet.

De tunga stats- och regeringschefer som deltog, de mest namnkunniga var Lula från Brasilien och Frankrikes Sarkozy, var mycket tydliga på denna punkt.

– Efter krisen kommer det knappast att fortsätta med Business as usual, och det kan rentav öppna för ett annat sätt att organisera världen, hoppas Lars Bengtsson.

ILO som är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor firade sitt 90-års jubileum i år. Det är det enda FN-organ där regeringarna får dela med sig av sitt inflytande enligt en trepartsmodell som innebär att varje land sänder en delegation med en regeringsrepresentant och två från arbetsmarknadens parter. Sveriges arbetstagare företräds av LO:s internationelle chef Ulf Edström. Lars Bengtsson deltog som biträdande svensk arbetstagardelegat.

Parterna ska företrädas av ländernas mest representativa företrädare, något som vissa länder ibland försöker fuska med och därför blir utslängda om det upptäcks.

– Burma var ett av fallen i år, berättar Lars Bengtsson, de hade med sig två arbetare från skoindustrin som inte var relaterade till någon organisation.

Man kan tänka att konventioner som tagits fram av 183 länders regeringar och arbetsmarknadsparter i full enighet borde bli rätt sönderkompromissade och innehållsfattiga. Men så är knappast fallet.
Särskilt ILO:s kärnkonventioner om bland annat rätten till facklig organisering, mot barnarbete och diskriminering har en stark ställning och kan åberopas i hela världen.

– Men sedan är det en annan sak hur villiga regeringarna är att föra en politik i enlighet med konventionerna. Där varierar det mycket.

Vilket bland annat kan avläsas i världsfacket IFS årliga rapport om kränkningar av fackliga rättigheter, en vanligtvis mycket dyster läsning.

130 länder pekades ur i årets rapport och allra värst tycks det vara i Colombia, Guatemala och Burma.

Det högtidliga programmet för ILO:s nittioårsjubileum planerades för två år sedan. Det var innan krisen. Firandet genomfördes också med pompa och ståt. Men under våren har ett intensivt arbete bedrivits för att också ta fram ett dokument om hur den globala krisen ska mötas. Vilket alltså resulterat i den oväntat starka jobbpakten.

Men vad var det som gick mindre bra ur ett fackligt perspektiv?

– Det vi diskuterade i olika kommittéer och som inte kom med i slutdokumentet var bland annat skrivningar om nödvändigheten att bygga upp skattesystem och metoder för att få den informella ekonomi, som är mycket stor i framför allt fattiga länder, in i den formella.

– Det fanns också förslag om att stärka den offentliga sektorn som inte kom med, fortsätter Lars Bengtsson.

Kan man tolka ILO-konferensens resultat som att den marknadsliberala våg som så tydligt går över Europa inte har sin motsvarighet i resten av världen? Att krisen rentav vänt vinden?

– Jobbpakten var ett speciellt dokument. Men annars finns många regeringar och arbetsgivarorganisationer som fortfarande driver på för mer marknadsliberala avregleringar och liknande. Men många regeringar har nog också insett att man förlorat mycket de senaste 15 - 20 åren i förhållande till kapitalet, avslutar Lars Bengtsson.