Jacob Sunnliden tycker att facket spelat ut sin roll. Foto: André de Loisted

Jacob och Kristoffer
säger nej till facket

nej till facket Tre av tio av svenskar står utanför facket. För Jacob Sunnliden är det ett mycket medvetet val. Kristoffer Renberg är inte heller ansluten – han driver hellre frågor på sitt eget sätt.

Kristoffer Renberg

• Dela på Facebook
• Dela på Twitter
• Skriv ut

27 Jan 2011

Jacob Sunnliden arbetar sedan tio år som informatör för Svenska kyrkan Helsingborg. Som anställd inom kyrkan skulle han kunna vara med i SKTF men fackföreningsrörelsen har aldrig intresserat honom. Han gillar inte facket.

– Jag har funderat kring facket men aldrig i termer av att gå med. Jag ser ingen nytta med det.

Han menar att facket har haft en historisk betydelse som en kraft som arbetat fram bra villkor, men att det i dag har spelat ut sin roll.

– Det bildades med en god tanke och jag är övertygad om att det har betytt mycket för många. Men facket är en rest från den gamla tiden som i dagens samhälle ser löjlig ut.

En fackligt aktiv arbetskamrat gör då och då subtila försök att värva honom. Godis och pennor märkta med olika fackförbundsloggor dyker ibland upp på hans kontor.

Men det biter inte. Att Jacob Sunnliden inte är med i facket beror inte på passivitet. Tvärtom har han väl underbyggda argument och framför allt tre skäl till sitt aktiva avståndstagande.
     
Skäl nummer ett är fackets politiska koppling till socialdemokratin, framför allt på LO-sidan, där han menar att det har skett en tvångsanslutning till partiet.  

– Facket är en starkt politiskt styrd förening, det inte längre den underdogen som det var.

Ett annat skäl är att fackföreningsrörelsen inte längre fokuserar på det som den, enligt Jacob Sunnliden, borde arbeta med. Som exempel lyfter han fram TCO Developments märkning av datorer som han menar är långt bort från fackets egentliga uppgift.

Och det tredje skälet till avstånd, det som upprör honom mest. Historien kring Sofia Appelgrens salladsbar Wild´n Fresh 2007. Sofia drev en salladsbar i Göteborg utan kollektivavtal, vilket slutade i en facklig blockad.

– Då är facket så nära maffia man kan komma i Sverige. Det är oacceptabelt och upprörande. Då kände jag verkligen att det är skönt att jag inte är med.

– Hon och de anställda beslutade demokratiskt och enhälligt att inte skriva på avtalet. Dessutom hade hon på nio av tio punkter bättre villkor än det facket kunde erbjuda.

Han säger dock att det förstås kan vara bra att ha en motpart till arbetsgivaren men också att en chef är mer öppen om en individ själv förhandlar än om facket står bakom och ”spänner musklerna”. Där ligger nämligen kärnan i Jacobs kritik. Han menar att själva grundprincipen är fel. Han tycker att facket spär på en myt om att kollektivet går före individen.

– Jag tycker att människor tar ansvar för sig själva. Man curlar människor genom att säga att man inte kan ta eget ansvar. Det idiotförklarar människor och dessutom ska du betala för det.

Tror du att facket kan vara bra för andra?

– Ja, det sker ju under varje dag, säger han och skrattar till.

Vad skulle facket kunna göra för att bli bättre?

– Det skulle lägga ned sig själv och återuppstå som en mer stödjande funktion.

Kristoffer Renberg är 29 år och arbetar även han som informatör samt som webbredaktör på Naturskyddsföreningen i Stockholm. Ett medlemskap i Unionen har han valt bort, han känner att han klarat sig bra utan fackets hjälp. Tidigare var han studerandemedlem i Journalistförbundet men efter studierna blev vägen krokig fram till det fasta jobb han har i dag. Ett fackligt medlemskap var inget han funderade på.

– Jag hade ingen naturlig ingång, fick ingen fråga och visste inte varför jag borde gå med. Sen har jag på egen hand sett till att driva mina frågor.

Kristoffer har varit arbetsplatsens skyddsombud, han har varit med i en jämställdhetsgrupp och arbetat med en mångfaldspolicy.

– I stället för att engagera mig i en förening som driver frågor åt mig så kan jag driva frågor som jag tycker är viktiga själv. Det är kollektiva frågor som inte är fackliga och som drivs lite mer i nätverksform.

Det nätverksbaserade sättet att driva frågor tror han skulle vara bra för facket också. Han tror att arbetsgivaren har större acceptans för att driva arbetsplatsfrågor på det sättet.

– Arbetsgivaren behöver inte vara som en motpart, de anställda och arbetsgivaren kan göra något tillsammans.

Som icke-medlem känner han sig osäker på vad facket egentligen har uträttat på hans arbetsplats. Facket borde bli bättre på att åskådliggöra sin verksamhet och att berätta varför man ska gå med. Men han utesluter inte helt ett framtida medlemskap.

– Jag skulle inte gå med för min egen vinning utan av solidariska skäl. Det känns som att det är viktigt när samhället ser ut som det gör med mycket fokus på individen, att det är trevligt med grupper som ställer upp för kollektivet.

Att många väljer att vara med tror han har med detta att göra.

– Kanske för att man tycker att det är en tråkig utveckling att det blivit mer individualiserat. Att man ändå vill ha kvar lite sossesverige.