Demonstration nedanför Akropolis mot bankernas herravälde. Foto: STR/SCANPIX

Jakt på fackliga rättigheter
följer i eurokrisens spår

eurokrisen De åtgärder krisen utlöst åsidosätter inte bara demokratin utan även de fackliga rättigheterna och kollektivavtalen.

Thomas Janson, TCO

Skriv ut
Skicka till en vän
Dela med andra

Tipsa

18 Nov 2011

Regeringarna i krisländerna borde förhandla och komma överens med fack och arbetsgivare i stället för att försöka tvinga igenom hårda nedskärningar.

– Det har fungerat förut och det borde fungera nu, säger Thomas Janson, internationell sekreterare på TCO. Som samtidigt betonar att det inte finns någon lätt lösning på eurokrisen

Att eurokrisen ställt demokratin åt sidan är väl känt. Inte minst sedan Italien i dagarna mer eller mindre tvingats att tillsätta en tjänstemannaregering. Eller när Grekland efter starka påtryckningar förhindrades att folkomrösta.

Mindre väl känt är att fackliga fri- och rättigheter nu kränks på löpande band. I strid med både ILO-konventioner och EU-stadgans grundläggande paragrafer.

Eftersom euron är en fast växelkurs är det enda sättet för länderna i periferin, Grekland, Spanien , Portugal, Irland och Italien att spara sig ur krisen. Det vill säga sänka löner

– Trycket på dessa länder är jättehårt därför att krisen riskerar att sprida sig till eurons kärnländer framför allt Frankrike, säger Thomas Janson.

Då har den så kallade trojkan, Europeiska centralbanken, ECB, EU-kommissionen och internationella valutafonden IMF lånat ut pengar via räddningsfonden.

De har då som villkor i princip satt dessa länder under förmyndarskap för att de ska genomföra de åtgärder som trojkan kräver enlig låneavtalen.

– Problemet är att det innebär att man också i fallet Grekland bryter mot ILO-konventioner om parternas rätt att teckna kollektivavtal.

Pressen på länderna att snabbt genomföra väldigt ingripande och
kraftfulla åtgärder gör att man inte har tid, lust eller vilja att förhandla med parterna.

Formerna för hur man styr lånepakten och lånevillkor är också i högsta grad slutna och ickedemokratiska.

Exempelvis har Italien i hemlighet uppmanats att sänka löner genom presidentdekret, berättat Thomas Janson.

– Den italienska staten har inte begärt pengar från räddningsfonden.
Men ECB har på eget initiativ köpt upp italienska statsobligationer för at hålla den italienska räntan på en rimlig nivå.

ECB-cheferna, den avgående Trichet och tillträdande Draghi, skickade redan i september ett hemligt brev till Berlusconi om vilka åtgärder han måste vidta för att behålla marknadens (läs: ECBS) förtroende.

– Brevet innehöll bland annat en uppmaning att decentralisera lönebildningen så att de enskilda företagens konkurrenskraft bättre avspeglade sig löneförhandlingarna.

De ville också att Italien skulle luckra upp arbetsrätten och att det skulle ske genom dekret och inte genom parlamentsbeslut för att det skulle gå fort.

– Allvarligt och alarmerande, tycker Thomas Janson i likhet med Europafacket, EFS. Den europeiska centralbanken har väl rätt att ha åsikter men borde inte pressa länderna att åsidosätta grundläggande rättigheter.

I stället borde regeringarna förhandla med fack och arbetsgivare om hur problemen ska lösas, tycker de fackliga kritikerna.

– För det andra måste man få in investeringar i de här länderna. Det går inte att bara spara sig ur krisen, säger Thomas Janson..

Regeringarna riskerar att få stora sociala sår som läker mycket långsamt i form av arbetslöshet och fattigdom.

– Tänk på Sverige efter 90-talskrisen.

Han påminner också om att internationella konventionerna kommit till efter dyrköpta erfarenheter.

– Under 30-talskrisen lärde man att lönesänkningar inte fungerade som krisåtgärd. De sociala konsekvenserna blev för stora.

ILO-konventionerna kom till för att man ville mota en kommunistisk revolution i industriländerna i spåren av första världskriget och ryska revolutionen. Sedan tillkom en mängd konventioner efter andra världskriget.

– Allt det där tycks glömt nu. Nobelpristagaren Paul Krugman och andra menar att Grekland genomför den hårdaste nedskärningen i modern tid.

Nu är den ideologiska utgångspunkten att det enda sättet att rå på krisen är att sänka lönerna.
Den långsiktiga lösningen på eurokrisen kräver att Tyskland tar ett större ansvar, menar Thomas Janson.

Tyskland har i ett decennium fört en lönesänkarpolitik för att gynna sin egen export. Då måste något annat land i eurozonen importera all denna tyska export för eurozonen är i princip en sluten ekonomi med tämligen liten export utanför zonen.

Om Italien nu gör som ECB säger och sänker sina löner kraftigt så kommer gatorna i Europa efter ett tag att fyllas av Fiat-bilar i stället för BMW.

Vi får en nedåtgående spiral som ingen löntagare tjänar på.

Hur kunde den här krisen uppstå?

– Skulden ligger delvis hos periferiländerna. Framför allt Grekland har alltför höga statskulder och ohållbara budgetunderskott.

– Men andra faktorer är inte deras fel. Den normala marknadsmekanismen i form av högre räntar var satt ur spel.

Periferiländerna agerade under det skyddande täcket av euroräntan som garanterades av Tyskland.
Hade exempelvis Sverige haft samma underskott hade vi fått en högre upplåningsränta.