– Ska vi påverka i ett tidigt skede är det affärsområdescheferna som vi ska rikta oss till. Foto: Lars Nyman

Jan Kjellgren arbetar
för ett gränslöst fack

unionen sandvik Jan Kjellgren pendlar mellan det lokala och det globala. Ena dagen i Västberga, den andra i Rom eller Frankfurt. Han är där besluten formas inom Sandvikkoncernen.

Foto: Lars Nyman

Skriv ut
Skicka till en vän
Dela med andra

Tipsa

31 Maj 2010

Jan Kjellgren är ordförande för 2 000 medlemmar i Unionen på Sandvik. Fackligt aktiv har han varit i alla år sedan han började på företaget 1981. Det var ett självklart val.
Ordförande för Unionen Sandvik blev han när företrädaren Göran Lindstedt gick i pension. De koncernfackliga uppdragen i Sverige och världen följde med på köpet.

Sandvik är en världsomspännande verkstadskoncern och därför blir det många internationella kontakter, för att hålla ihop det fackliga arbetet. Det har gett Jan Kjellgren perspektiv på facklig verksamhet.
Hans många år på Sandvik ger besked om att han trivs bra. Kanske vore det annorlunda om han var verksam i annat land.
– Det känns som om vi i Sverige är lite speciella med vår MBL-anda. Det är få länder där fack och ledning bygger relationer på samma sätt som vi gör.
– På Sandvik har vi också fördelen av att de vi träffar fattar besluten. Vi kan faktiskt ställa ledningen till svars. Det finns inga anonyma ägare på andra sidan Atlanten.
Jan Kjellgren får överblick genom att han är en av två arbetstagarrepresentanter i Sandviks koncernstyrelse (IF Metall har den andra posten). Men formell påverkan är inte allt. Det behövs informella kontakter för att göra rätt bedömningar och vara proaktiva.
– Ska vi påverka i ett tidigt skede och ha inflytande är det affärsområdescheferna som vi ska rikta oss till. Därför träffar vi beslutsfattarna regelbundet.
– Om någon enhet ska läggas ned inleds en process med förhandlingsinformation och arbetsplatskonsulter enligt landets lagar och avtal. Det lokala fackliga arbetet är viktigt i det skedet. Men det är ju inte platsledningen som bestämmer, den bara verkställer besluten.

Sandvik har på två årtionden vuxit av egen kraft och genom att göra förvärv utomlands. Omsättningen har ökat från 25 till 90 miljarder kronor, och i takt med det har många mindre fabriker lagts ned och koncentrerats till färre men större större enheter. Det har stärkt Sandvik i den globala konkurrensen, men också varit negativt för många som förlorar jobben. För det mesta har dock omställningen avlöpt utan större motsättningar.
– Förändringarna har kommunicerats i de europeiska företagsråden, EFR. Sandvik har tre, ett för varje affärsområde, där man har skapat förståelse för dem. Normalt har man också gjort neddragningarna i goda tider så att de som tvingats lämna företaget har kunnat gå över till andra verksamheter.
– Vi har sluppit situationer som facken hamnade i när GM valde mellan Trollhättan och Russelsheim när en enhet skulle läggas ned.

I Italien spårade det dock ur häromåret när Sandvik lade ned en snabbstålsfabrik. De anställda och de lokala facken togs på sängen. Informationen hade gått ut i företagsrådet med kort varsel, dagen innan. Jan Kjellgren anser att beslutet borde ha förankrats tidigare
– I Sverige skulle man ha talat om ett sådant här beslut nio månader i förväg. Så gjorde man exempelvis i Arbrå. Där fortsatte folk att jobba ända in i kaklet även om man inte var glad över beslutet.
– I Italien utbröt strejk och våldsamheter i 30 dagar. Det var extremt aggressivt. Man mötte en verklighet och det berodde på att företaget inte hade någon direkt relation med sina anställda.

Jan Kjellgren är positiv till företagsråden, men understryker att verksamheten där ännu inte kan jämföras med partsrelationer av svensk standard eller MBL-anda. Det blev tydligt i Italien.
Rådet kallas in två gånger om året, inte så ofta alltså. Arbetstagarnas representanter saknar i en del fall facklig anknytning. Det må vara självklart i Sverige att LO och PTK utser sina personer. I Tyskland har ledamöterna oftast fackliga uppdrag i botten.
Men i Storbritannien väljs ledamöterna på arbetsplatsen utan att facket är inblandat. I Frankrike kan ledamöterna växla när konkurrerande fack slåss om mandaten.
En chef skickade sin sekreterare som arbetstagarnas representant en gång, en italiensk chef vägrade en ledamot åka till ett möte eftersom han behövdes i produktionen. Det må vara extrema fall, men sammantaget visar det att inte hela organisationen anammat företagsledningens positiva inställning till samverkan med facken och de europeiska företagsråden, menar Jan Kjellgren.
Nästa år kommer en uppdaterad lag om företagsråden. Just nu ser facket över om avtalet med företaget därför behöver kompletteras.
– Från ledamöterna ute i Europa finns önskemål om förtydliganden av roller och arbetsformer.

Sandviks snabba tillväxt har inneburit att man behöver kitt i den globala verksamheten. Jan Kjellgren kallar det för ”sandvikifiering”. En etik inom ramen för CSR (Corporate Social Responability) har införts. Misstankar om mutor, korruption och sexuella trakasserier utreds alltid av en grupp, kallad Group Assurance, som lyder direkt under koncernstyrelsens revisionsutskott.
Sandvik har också infört en uppförandekod (Code of Conduct) i vilken ILO:s alla kärnkonventioner ingår. Det innebär att Sandvik inte tillåter barnarbete och att man ställer upp på föreningsfriheten. Facklig organisering ska inte motarbetas.
– Det pågår en ständig process att hitta gemensamma nämnare, de gemensamma sätten att vara och verka i företaget. Då är uppförandekoden en del i det hela.

Fackliga organisationer är positiva till uppförandekoder, men vill ännu hellre att företagen tecknar globala ramavtal med internationella fackliga organisationer, vilket exempelvis Ikea har gjort.
Jan Kjellgren skulle också vilja se ramavtal för Sandvik men kan leva med företagets ned.
– Resultatet är det mest intressanta och jag tycker att man jobbar i rätt riktning.
– Ytterst handlar nog motståndet mot ramavtal om att man vill man ha kontroll själv. Ett skäl som jag har hört är att ett ramavtal kan leda till komplikationer i USA där facket inte är lika väl sett.

Jan Kjellgren saknar engagemang i internationella fackliga frågor från medlemmarna. Mycket information ges via intranät och andra fora. Men få hör av sig med nyfikna frågor eller åsikter.
–På 70-talet taldes det om internationell solidaritet överallt. Nu är det som om 80-talets satsa-på-dig-själv-anda går igen överallt.

Namn: Jan Kjellgren
Född: 1952
Yrke: Utvecklingsingenjör
Fackligt uppdrag: Ordförande för Unionen Sandvik. PTK-representant i Sandviks koncernsstyrelse
Företag: Sandvik Tooling Sverige AB