Jenny bytte spår mitt i livet

högre utbildning Satsningen på högre utbildning de senaste årtiondena har varit omstridd. En som tagit chansen att byta spår i arbetslivet är Jenny Stehager. Hennes längtan efter att arbete med utsatta människor gjorde att hon vågade.

2 Jun 2010

På en bänk utanför Socialhögskolan i Stockholm sitter Jenny Stehager. Hon pratar ivrigt i mobiltelefon och i hennes knä ligger boken "Barn och nätverk". Just nu fylls hennes dagar av intensivt uppsatsskrivande och snart tar hon sin socionomexamen. Men vägen dit har inte varit spikrak.

– Jag ser utbildningen som en investering och känner att jag fått en andra chans. Det är aldrig för sent att börja studera, säger hon när vi satt oss i skolans cafeteria.

Efter studenten i Eskilstuna flyttade Jenny Stehager till Uppsala för att studera engelska och psykologi. Målet var en lärarexamen. Men efter några års studier insåg hon att läraryrket inte passade henne och hon började i stället jobba som konferensvärdinna på Luftfartsverket. Och nästan omedelbart började hon också arbeta fackligt - först som ombud och sedan som ledamot i styrelsen för ST Luftfart.

– Även om jag trivdes bra på jobbet kände jag att jag inte fick utlopp för det jag har talang för, att arbeta med människor som har det svårt. Jag ville arbete mer med sociala problem och genom facket fick jag möjlighet att utveckla de sidorna. Det var det som höll mig kvar så länge.

Men under sin första föräldraledighet och efter fem år på arbetsplatsen började hon känna att det var dags att gå vidare.

– När jag var föräldraledig fick jag tid att stanna upp och tänka på vad jag ville göra. Då kom jag på att jag ville bli socionom.

Sen gick allt fort. Hon beviljades ett friår från jobbet och i samma veva skrev hon högskoleprovet. Och en dag kom beskedet med posten: hon hade kommit in på socionomprogrammet.

– Det är viktigt att kunna byta inriktning på sitt arbetsliv.  Att arbetslivserfarenhet gav extra högskoleprovspoäng och att jag fick pengar under friåret gjorde att jag vågade ta steget.

Redan efter första dagen på utbildningen förstod hon att hon hittat rätt och sen har tiden "bara rusat i väg". I dag läser hon den sista av utbildningens sju terminer. Hon lever på studiebidraget, jobbar extra två dagar i veckan och bor med familjen i Solna.

– Det svåraste har varit att få ihop det ekonomiskt. Min fru har varit väldigt stöttande och aldrig klagat över att vi inte haft några pengar. Det hade varit mycket svårare om jag varit ensamstående eller om hon velat tjäna en massa pengar. Men vi har inte haft råd att äta på restaurang eller resa utomlands.

Och med en pappa som jobbade på ABF och en mamma som var undersköterska var det aldrig heller någon självklarhet att studera på högskolan.

– Jag kommer inte från någon akademikerfamilj och har gjort ett val. Men mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig att plugga.

Samtidigt är steget till den akademiska miljön större för de som är äldre, och till skillnad från Jenny Stehager, aldrig studerat på högskolan, tror hon.

– Jag har en kompis som är runt 40 och jobbar i affär. Hon är jättetrött på sitt jobb, men är rädd att hon inte ska klara av att plugga. Det är hennes dåliga självkänsla som gör att hon inte vågar. Jag förstår att det kan kännas oöverstigligt att studera i tre år, men det går väldigt fort och man kommer snabbt in i det.

Dessutom tror hon att det kan vara en fördel att vara lite äldre, småbarnsförälder och ha arbetslivserfarenhet. För egen del har hon till och med märkt att barnen gör henne mer motiverad och disciplinerad.

– När jag inte hade barn sov jag till tio på morgonen. Det kan jag ju inte göra i dag, nu går jag upp vid sex och måste vara fokuserad för att hinna med allt. Samtidigt gör studierna att jag har mer tid med mina barn.

I början av juni tar Jenny Stehager examen och tre dagar senare börjar hon arbeta som socionom. Hon har nämligen redan fått ett fast jobb som boendestödjare inom socialpsykiatrin i Botkyrka. Där ska hon arbeta med att stötta personer i vardagen, ha en samordnande funktion och koordinera kontakter med olika myndigheter. Och hon tror att hennes fackliga bakgrund var meriterande för jobbet.

– Det fackliga arbetet har lärt mig att möta människor som har det svårt. Jag fick redskap för det jag ska arbeta med nu och dessutom ett självförtroende. Då var jag medlemmarnas försvarsadvokat och det vill jag fortsätta vara. 

Många inom socialpsykiatrin är i dag mentalskötare, men de senaste åren har allt fler blivit högskoleutbildade. Något som leder till krockar.

– På en konferens hörde jag någon säga "vad ska man med utbildning"? Men jag tror att utbildning är viktigt. Det gör att man blir medvetenheten, får nya perspektiv, ifrågasätter sig själv och kan koppla in forskning, säger Jenny Stehager och slänger sin gröna axelväska över armen.

Hon måste hemåt och lämnar snabbt skolbyggnaden på sin röda cykel. I kväll ska familjen äta mandelpanerad torsk. Köpt på extrapris så klart.