Jenny Wrangborg skriver om ett hårt arbetsliv och om en spirande facklig kamp. Foto: Carl von Schéele

Jenny Wrangborg skriver poesi
med stark facklig klangfärg

jenny wrangborg Poeten Jenny Wrangborg har den sällsynta gåvan att kunna skriva om sitt liv vid kallskänken så att vi alla känner igen oss i någon del. Som författare vill hon förändra arbetslivet med sina texter. Som yrkeskvinna i restaurangbranschen dras hon till fackligt arbete.

I diktsamlingen Kallskänken gestaltar Jenny Wrangborg erfarenheter från sitt arbetsliv.

• Dela på Facebook
• Dela på Twitter
• Skriv ut

16 Aug 2012

I en månad denna sommar satt Jenny Wrangborg i en skrivarstuga utanför Sala i Västmanland och skrev på en ny diktsamling, än så länge med hemligt innehåll. Samtidigt sammanställde hon hittills outgivna dikter till ett annat bokverk.

Med den kritikerhyllade debuten Kallskänken begåvades landet med något så ovanligt som en ung, ny arbetarförfattare. Hon stormade in som en frisk fläkt i den nutida svenska litteraturen där jobbet är ett ämne satt på undantag. Och hon skrev om obetalda övertidstimmar, stress, dåliga scheman, arbetsskador och osäkra anställningar på ett sätt som berör oss alla.

Det är ingen ljus bild av arbetslivet, som hon ger via sina iakttagande ögon vid kallskänken. Och det kan komma mer. Trots att hon har slagit igenom som författare kan hon inte låta blir att återvända till restaurangbranschen då och då.
– Jag tycker om att jobba som kallskänka trots all skit i branschen. Det är hatkärlek till jobbet, säger Jenny vid ett möte med TCO-tidningen för ett sommarsamtal om skrivandet.
– Men nu är jag väldigt priviligierad som kan välja att jobba deltid och spara på kroppen och i perioder bara skriva.

I boken skildras inte bara ett hårt arbetsliv, utan även en försiktig facklig kamp, som sker diskret eftersom den ses med oblida ögon av ledningen. I dikten Den som bråkar får gå beskriver hon hur arbetslaget ”gömmer kollektivavtalet under följesedlarna/när någon plötsligt ropar från serveringen”.
Men där finns också dikter som Löftet, en ljus text som beskriver hur solidariteten och styrkan växer med facklig sammanhållning:
det finns inga formler för den
men när den växer
växer vi
okontrollerbart
– Diktsamlingen är skriven ur mina erfarenheter i restaurangbranschen. Det är inte en särskilt positiv bok. Den handlar om den hårda verklighet som finns just nu, säger Jenny.
– jag har inte velat att mitt skrivande bara ska vara beskrivande, utan även förändrande. Texten ska visa läsaren att man faktiskt kan göra något på sin egen arbetsplats åt hopplösheten, mörkret och underordningen.

Jenny är född år 1984. Hon kom in i restaurangbranschen via säsongsarbete på Liseberg i Göteborg. Liksom många andra ungdomar tvingades hon hoppa mellan flera olika osäkra anställningar. För att möjligen få fast arbete utbildade hon sig till kallskänka.
– På mitt första kallskänksjobb gick jag runt och tyckte att tempot var omänskligt. Det var så högt att vi nästan inte hann prata med varandra. Men när vi tog oss tid till det upptäckt jag, att alla var sura på villkoren och upprörda över att vi inte hann ta raster eller fick ut vår övertidsersättning.

– Jag tror att det fackliga arbetet måste börja med att vi pratar med varandra om vilka problem som vi upplever på våra arbetsplatser. Då kan vi göra något åt det.
Men många löntagare med taskiga villkor går ändå inte med i facket?
– Det beror nog på att folk inte ser facket som något alternativ. Därför tror jag att vi behöver flytta tillbaka det fackliga arbetet till arbetsplatserna. Sedan behöver vi bli bättre på att lyfta upp de segrar och framgångar som facket har haft och har.

– Jag tror att det vi saknar mest är erfarenheter av att det faktiskt lönar sig att kämpa. Men om man blir fackligt aktiv på arbetsplatsen och tar upp frågor som varför inte övertidsersättning betalas ut och kanske vinner någon strid, då behöver man inte ens fråga sina arbetskamrater om de ska vara med. Då ser de direkt nyttan av fackligt medlemskap.

Jenny Wrangborg har erfarenheter från en bransch där organisationsgraden är låg bland både arbetare och tjänstemän. Dessutom vimlar det av ung arbetskraft på restauranger och kaféer, och de flesta av dem har timanställningar.
Varken där eller på andra arbetsplatser är det lätt att locka unga till fackligt engagemang. Ett problem i sammanhanget, konstaterar Jenny, är hur de fackliga frågorna prioriteras i förbundsledningarna utan hänsyn till de yngres vardag.

– När jag gick med i facket blev jag väldigt upprörd över avtalsrörelserna. Man släpper de frågor som gäller unga. De ungas löner säljs ut, de tillåts vara väldigt låga.  Och de osäkra anställningarna orkar man inte ta strid emot.
– Jag tror att man har en syn från kanslihåll att fackligt arbete ska skötas av andra än de på golvet. När jag ville bli fackligt aktiv fick jag svaret, nej, nej, du behöver inte göra något, ring om du får problem.
Trots svärtan i diktsamlingen Kallskänken, trots den egna erfarenheten av att få sparken på grund av ett alltför tydligt fackligt engagemang, slutar hennes verk med en medveten vald mening om att hon och alla andra med usla arbetsvillkor ändå till slut ska stå som segrare. Meningen lyder: ”vi förbereder oss på att ta över”.  

– Jag vill se en fackföreningsrörelse som inte bara försvar det vi har nu, utan strävar framåt och har visioner om vilket sorts samhälle vi vill skapa. De som tar sin makt som självklar ska inte tro att den är helt självklar och given för alltid, utan att vi försöker förändra det, säger Jenny Wrangborg.