Kerstin Marcusson, en av många fackliga jämställdhetskämpar Foto: Lars Nyman

Kerstin utmanade
bankens patriarker

kvinnorna och banken Ett rättvist och jämlikt arbetsliv för kvinnor och män är avlägset. Men det går att tänka sig och alla säger sig vilja nå dit. Så har det inte alltid varit. Kerstin Marcusson är en av dem som visade att patriarkatet ändå gick att rubba.

Skriv ut
Skicka till en vän
Dela med andra

Tipsa

1 Jun 2010

Jämställdhet är kunskap! Så inleds prismotiveringen för det jämställdhetspris Kerstin Marcusson fick 1996. På tidningsklippen ser hon stolt ut i sina tidstypiskt stora glasögon.

En annan komplimang kom från en chef: ”Förstår inte riktigt hur det gått till men Kerstin har nästan alltid fått som hon har velat.”
Sittande vid sitt köksbord, nedanför bilderna på barnbarnen och diplomet för Nobelpriset till Svenska Freds, förklarar hon på mjuk stockholmska det som chefen inte kunde begripa.

– Jag har inte varit militant utan enveten. Jag har alltid förhandlat envist och försökt och försökt igen.

Att hon skulle komma att bli en av de många kvinnor och några män som bidrog till att minska orättvisorna mot kvinnor på Sveriges arbetsplatser hade hon naturligtvis ingen aning när hon klev in på Handelsbankens kontor vid Fridhemsplan i Stockholm för att börja som aspirant, direkt efter studenten 1960.

Atmosfären i banken var trivsam och bankarbetet till stor del ett rent hantverk, långt innan datorerna. Bankböckerna åkte i en liten ränna mellan kassan och kontrollen.

– Det var ingen jäkt och stress och kunderna behövde inte stå i kö.
Trivsamt och lite högtidligt. Folk klädde upp sig för att gå till banken, särskilt om de skulle låna. Det var fint att vara banktjänsteman och noga med titlarna, fru Pettersson och kamrer Lindström, skulle man säga.

– Det var så fint att herrar satt i kassan!
Sedan gick det inte så många år innan de deltidsarbetande kvinnorna tågade in och statusen i att vara bankkassör bleknade.

De låga men trygga lönerna sattes enligt tre olika tariffer.
– En för män, en för kvinnor och en för vaktmästare och sådana.
Kerstin gifte sig ett år senare med en ingenjör. De lyckades få tjänstebostad och dottern föddes 1962.

– Det var så fruktansvärt naturligt att jag skulle var hemma. Men jag ville egentligen inte. Jag kände mig undersysselsatt, ensam och understimulerad. Vi satt bara där i sandlådan.

Familjen levde på en lön, fick ett barn till, flyttade till kedjehus och det kom att dröja ända till 1968 innan Kerstin var tillbaka i banken som kvällskassörska på deltid.

Hon trivdes, rentav älskade jobbet, minns när chefen införde du-reform och berättar om dataterminalernas intåg. De innebar stora svårigheter för henne som har medfött dålig syn. Svårigheter men också möjligheter eftersom hon fick lämna kassan och i stället lära sig administrera lån.

– Så, 1976 dog min pappa bara 64 år gammal. Jag beundrade honom så enormt. Då fattade jag äntligen att jag skulle bli en sådan som företrädde folk, precis som han hade gjort. Han var fackligt engagerad i HTF och personalrepresentant i Arlas styrelse.

Kerstin saknar honom än i denna dag och måste hämta andan innan hon fortsätter berätta om hur hon blev kontaktombud för Svenska Bankmannaförbundet. Hon beskriver det som en dörr som öppnades.

I samma veva skilde hon sig. Jobbade heltid och var ensam tonårsmamma. Samtidigt fick hon hjälpa sin egen mamma, som var hjälplös och förtvivlad som änka, med allt praktiskt. Mamma kom sedan att bli hennes mest envetna motståndare i jämställdhetsfrågor.

Kerstin började inse att åren med barnen sänkt hennes livsinkomst och pension och tyckte det var orättvist.
En facklig kurs ledd av Sveriges första Jämo, Inga-Britt Törnell, kom att få mycket stor betydelse.

– En jättebra kurs, en ögonöppnare i rätt tid för mig.
Hon återvände entusiastisk till sin klubbstyrelse.
Bra, sa kamraterna. Då kan du hålla på med det. Så slapp de själva hålla på med det där tråkiga.

Kerstin har blivit ledsen många gånger och vet mycket om härskartekniker.

– De fackliga männen har inte alltid varit så goda att tas med. Många har haft en ruskigt föraktfull inställning.
Men Kerstin stretade vidare, specialiserade sig på att stötta kvinnor som var i hennes egen situation. Hon startade studiecirklar och åkte runt på bankkontoren.

– Men det mesta vi gjorde för att höja kvinnors status i banken var att löneförhandla enskilda kvinnors löner.
När de enskilda lönesamtalen kom fick hon många samtal från förtvivlade och oroliga kvinnor. Hon peppade dem, sa åt dem att inte förringa sig själva och att öva lönesamtalet framför spegeln.

På slutet var den fackliga tiden 80 procent men hon var alltid anställd av banken och hennes engagemang utgick alltid från banken. Hennes jämställdhetsarbete kulminerade i slutet av det yrkesliv som hon bara har gott att säga om och där yrket och det fackliga tycks ha utvecklats parallellt.

Hon hann även med ett internationellt fackligt engagemang för kvinnors rätt och lika värde.

Kerstin är optimist, trots allt.

– Det går trögt och politiken måste bryta in mer men det händer ändå positiva saker hela tiden. Jag ser att papporna är föräldrar på ett annat sätt.
– Men ibland undrar jag vad vi gjort för våra döttrar. Vi 40-talister har givit dem möjlighet att ta för sig men vi har inte löst familjefrågan…
– Jag ser oroligt hur min dotter sliter som ett djur med heltidsanställning och barn och hus och allt möjligt.