Knivhotet ledde till fällande dom, men ingen erättning ges till polismännen. Foto: Lennart Frykskog

Knivhotade polismän
ersätts inte för kränkning

polis När skadeståndslagen ändrades 2002 skulle poliser och andra särskilt utsatta yrkesgrupper lättare få kränkningsersättning. Som exempel framhölls ”ett renodlat kränkande angrepp som att bli spottad i ansiktet”. I praktiken tvingas poliser stå ut med mycket grövre saker än så visar en dom från Svea hovrätt.

24 Aug 2010

Det började med att en överläkare på Rättspsykiatriska kliniken i Säter i februari 2009 beslutade att en man med långtidspermission skulle tas in för sluten rättspsykiatrisk vård. Polishandräckning begärdes.
De tre poliser som skickades ut på uppdraget var informerade om att rättspsyk bedömde att mannen de skulle hämta var farlig. De slog i register och fick veta att han brukade vara aggressiv vid omhändertaganden. De var mentalt förberedda inför uppdraget, visste att något kunde hända och att de kunde möta motstånd.

När de kom till mannens lägenhet gick först allt som förväntat. Mannen gav ett upprivet intryck, han var högljudd men inte direkt hotfull. De började förklara varför de var där. En av poliserna upptäckte att mannen hade en kniv i både höger och vänster jackficka och beordrade honom att lägga dem ifrån sig. Vilket han också gjorde. När sedan poliserna bedömde att mannen var tillräckligt långt från knivarna fortsatte samtalet.
Därefter skedde allt snabbt. Mannen vände sig om, fick tag i knivarna och med knivbladen riktade framåt rusade han sedan mot poliserna. En av poliserna hade då redan börjat dra sitt tjänstevapen, och hann skjuta mannen i benet innan han kom fram.

När skadeståndslagen ändrades, så framhöll regeringen i sin proposition särskilt utsatta yrkesgruppers möjlighet att få kränkningsersättning för brott som de utsatts för i tjänsten som en fråga av principiell betydelse. Poliser, ordningsvakter och en del anställda inom kriminalvården nämndes som exempel på sådana yrkesgrupper.
”Även om det ingår i en persons normala arbetsuppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer, bör ersättning ofta kunna ges när denne i tjänsten utsätts för en brottslig kränkning som är skymflig och direkt angriper den privata sfären. Ett exempel kan vara ett sådant renodlat kränkande angrepp som att bli spottad rakt i ansiktet.”
Verkligheten har visat att det inte är fullt så enkelt.

Mannen som attackerade poliserna åtalades för mordförsök, alternativt försök till grov misshandel, alternativt hot mot tjänsteman. De tre poliserna begärde 60 000 kronor vardera i kränkningsersättning.
Mannen erkände hot mot tjänsteman, men hävdade att han inte avsett att skada eller döda poliserna. Falu tingsrätt anser att det inte är orimligt att tro att han varit beredd att använda knivarna mot poliserna, men det har ändå funnits en möjlighet att han skulle ha stannat upp innan han nådde fram till dem (och han sköts ju innan dess, så det är omöjligt att veta). Mannens invändning att han endast ville hota ansågs inte motbevisad, och han dömdes därför endast i enlighet med sitt erkännande, för hot mot tjänsteman.

I skadeståndsfrågan konstaterar tingsrätten att en polis måste vara beredd på att mötas av visst våld och ha en större mental beredskap inför detta än andra. ”Tingsrättens uppfattning är att händelsen naturligtvis varit skrämmande och obehaglig för målsägandena”, men med beaktande av polisernas mentala beredskap har gärningen ”objektivt sett inte inneburit en så allvarlig kränkning av den personliga integriteten att ersättning för denna kan lämnas”.
Det blev inget skadestånd.

Poliserna överklagade till Svea hovrätt.
De framhöll att den brottsliga gärning de utsatts för vida måste överstiga den mentala beredskap som en polisman anses ha i sin tjänsteutövning. Knivhotet ägde rum då de befann sig i ett mycket trängt läge. Det får, även objektivt sett, anses ha utgjort en allvarlig kränkning av deras integritet. De förklarade också att situationen var lugn innan mannen tog upp knivarna och rusade emot dem, det som skedde låg därför inte inom deras beredskap.
Svea hovrätt ser emellertid inget skäl att göra någon annan bedömning än den tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom står fast.
Det blir inget skadestånd.