Jonas Olofsson är docent i ekonomisk historia vid Umeå univertsitet.

Kris för lärande i arbetet

livslångt lärande Alla talar om behovet. Men just nu befinner sig det livslånga lärandet i kris, skriver ekonomhistorikern Jonas Olofsson.

8 Sep 2011

Begreppet livslångt lärande återkommer allt som oftast i högtidliga politiska tal. Det är knappast några politiska företrädare som hävdar att frågor om möjligheter till lärande över livscykeln skulle sakna betydelse.

Tvärt om framhålls att förändringarna i arbetslivet, globaliseringen och de demografiska utmaningarna ställer allt större krav på medborgarnas kvalifikationer och omställningsförmåga. Inom ramen för EU, för fortsättningen på Lissabonprocessen och EU:s tillväxtstrategi Europa 2020, ges också insatser för att möjliggöra för fler att delta i livslångt lärande en framträdande roll. Till detta kommer också ett intensivt arbete för att utveckla och förankra instrument för att mäta kvalifikationer, validera utbildningar och möjliggöra jämförelser över nationsgränserna.

Sverige och de nordiska länderna har traditionellt utmärkt sig som ett slags föredömen när det gäller vuxnas deltagande i formellt och icke-formellt lärande. EU:s årliga sammanställningar visar att cirka 24 procent av befolkningen i åldern 25-64 år hade deltagit i utbildningsaktiviteter år 2010. Det innebar att Sverige kom på fjärde plats bland de redovisade länderna.

Som orsak till att utbildningsdeltagandet bland vuxna har varit relativt högt i de nordiska länderna brukar anges den specifika välfärdspolitiska modell som utvecklades under decennierna efter andra världskriget. Höga välfärdspolitiska ambitioner och en relativt jämn inkomstfördelning förutsatte omställningsförmåga och hög produktivitet hos arbetskraften.

Samtidigt är det mycket som talar för att möjligheterna för vuxna att delta i utbildning och organiserat lärande har försämrats under senare år. Andelen av den vuxna befolkningen över 25 år som deltar i lärandeaktiviteter är lägre än vid 1990-talets mitt, vilket gör att förhållandena i Sverige avviker påtagligt från mönstret i vår närmaste omvärld.  

Utan att överdriva skulle vi kunna tala om en kris för det livslånga lärandet i Sverige. Det är i det sammanhanget intressant att notera att globaliseringsutredningen (Globaliseringsrådet 2009) och Långtidsutredningen (SOU 2011:11) ägnar frågorna om vuxnas lärande ett begränsat intresse. Här kan vi jämföra med de stora globaliserings- och utbildningsutredningarna i Danmark (Trepartsudvalget 2006) och Norge (Buerutvalget 1997) där just frågorna om livslångt lärande och möjligheterna till mer generösa studiemöjligheter för vuxna stod i fokus.

I globaliseringsrådets utredning liksom i senaste Långtidsutredningen utgår man från en helt annan problemuppfattning: Allt för generös utbildningsfinansiering och otillräckliga löneskillnader resulterar i ett ineffektivt utbildningssystem och mindre väl övervägda utbildningsval.

Efter satsningen på Kunskapslyftet åren 1997 till 2002 verkar det följaktligen som att intresset och ambitionsnivån på vuxenutbildningsområdet har dämpats påtagligt i Sverige. Ofta utgår man från väldigt snäva bedömningar av utbildningens avkastning – sysselsättnings- och inkomsteffekter något år eller enbart några månader efter avslutad utbildning – i stället för att se utbildningens långsiktiga betydelse för ett dynamiskt arbetsliv liksom för individens kulturupplevelser och samhällsengagemang.

Både frågorna om ett mer sammanhållet vuxenutbildningssystem och studiefinansieringen borde omgående bli föremål för behandling i en bred parlamentariskt sammansatt utredning. Utbildning och kompetensutveckling i arbetslivet måste självklart spela en viktig roll i utredningen. Kollektivavtal som vidgar möjligheterna för kompetensutveckling borde uppmuntras i än högre grad.

Initiativen från 1980- och 90-talen, bland annat från TCO, borde uppmärksammas på nytt. Ett uttryck för strävandena att stärka lärandet i arbetslivet var den särskilda kompetensutvecklingsutredning som tillsattes 1990. TCO:s dåvarande ordförande Björn Rosengren var ordförande i utredningen. Utredningen föreslog bland annat en särskild lag om kompetensutveckling i arbetslivet. Utgångspunkten var att parterna på nationell nivå skulle utforma riktlinjer i huvudavtal som sedan preciserades i överenskommelser på lokal nivå. Parternas överenskommelser skulle sedan kunna backas upp med offentliga medel.

Det slutbetänkande som presenterades 1992, Kompetensutveckling – en nationell strategi, följdes emellertid inte upp i någon större utsträckning.  Dåvarande SAF ställde sig avvisande till såväl lagstiftning som avtal. En annan förklaring till svårigheterna att få gehör kan naturligtvis vara den ekonomiska krisen, den höga arbetslösheten och det försämrade statsfinansiella läget. En ytterligare förklaring är att kompetensutvecklingsfrågorna inte har fått det fokus de förtjänar, tyvärr inte heller inom de fackliga organisationerna.