Las skyddar inte de äldre

sist in först ut? Anders Åresten har som förtroendevald i Unionen just avslutat svåra övertalighetsförhandlingar. Han tycker att lagen borde förstärka skyddet av äldre anställda.

25 Mar 2010

– Jag är ingen jurist men det jag sett under förhandlingarna är att Las är otillräckligt, säger Anders Åresten.

Bland höga snödrivor i industriområdet Boländerna ligger UNT Distribution.  Ett dotterbolag till Upsala nya Tidning som bär ut den egna och cirka 15 andra tidningar.

På väggen en stor Uppsalakarta med de olika utdelningsdistrikten

Lokalerna känns lite för stora och i ett rum står ett hockeyspel som sportredaktionen lämnade kvar när de flyttade.

Och här kommer att bli ännu mer plats. En stor personalminskning väntar.

UNT har köpts upp till 50 procent av Norrköpings Tidningar som söker synergieffekter i en hårt pressad bransch. De nya ägarna vill flytta hela eller delar av annonsproduktionen, ekonomi och kundtjänst till Norrköping och ett 30-tal personer inne i Uppsala berörs.

Här ute ska gruppen av tjänstemän nästan halveras. Åtta får gå, nio får stanna.

– Ett trauma, både för dem som blir uppsagda men även för dem som blir kvar.

Anders Åresten har arbetat i 41 år med tidningsdistribution, ända sedan han slutade skolan. En vänligt lågmäld man, föreningsmänniska med uppdrag både i facket och i kommunen.

Han är ett av två kontaktombud för totalt cirka femtio Unionenmedlemmar.

– Vi hade en klubb tidigare men några drog sig ur styrelsen när oroligheterna började för snart ett år sedan. De ville inte vara med längre, så vi lade ner klubben.

I övertalighetsförhandlingarna deltog Anders och det andra arbetsplatsombudet som bisittare och sakkunniga tillsammans med en erfaren ombudsman från Unionen.

På andra sidan bordet satt företagets vice VD och företrädare för Norrköpings Tidningar.

Tidigare när UNT haft problem har man skött det charmant, tycker Anders. Med bra lösningar och pensioner till de äldre och helt i samråd med de anställda.

Ville de följa Las den här gången eller ville de betala extra för att handplocka vissa?

– Jag skulle säga både och, svarar Anders efter viss eftertanke.

Han kan inte säga så mycket om förhandlingarna.

Men han pratar gärna om Las och han håller inte med sitt eget parti som vill ha ytterligare uppluckringar av lagreglerna.

– Man behöver inte alltid följa partipiskan till punkt och pricka. Det är högt i tak i Folkpartiet, försäkrar han och fortsätter:

– Skyddet för den enskilde är inte så bra som man kanske tror i dag. När lagstiftningen kom på 70-talet så var det nog bra men i takt med tidens utveckling har anställningsskyddet inte hängt med.

Det är framför allt kvalifikationsbegreppet som har blivit väldigt viktigt, fortsätter han.

– Saknas kvalifikationerna måste man lämna arbetet trots lång anställningstid.

– Man undrar ju, när en person som jobbat kanske 15, 20 eller 25 år helt plötsligt saknar kompetens. När upptäckte arbetsgivaren det? Har man inte haft tid att upptäcka det tidigare?

– Jag efterlyser också ett bättre avtalat skydd för dem som fyllt 60 år.

– I vårt avtal får man sex månaders extra uppsägningstid om man har varit anställd i tio år och har fyllt 55.

Anders skulle hellre se en konstruktion som räknar anställningsår gånger två i månader för dem som fyllt 60.

– Låt oss säga att någon arbetat i 15 år och har fyllt 60. Då ska han eller hon ha 30 månaders uppsägningstid. Den som arbetat tio år får 20 månader och så vidare. Men naturligtvis inte längre än till pensioneringen

– Det är synd om dem som fyllt 60, de har det jättesvårt. Och att omskola en som är 62 eller 63 är bortkastade pengar.

Men hur lagar och avtal i detalj ska utformas för att skydda den äldre arbetskraften, bortsett från förslaget med längre uppsägningstider, vet han inte.

– Jag är inte mannen att avgöra det. Det får en trepartskonstellation, med staten, facket och arbetsgivarna avgöra.

Har du någon förståelse för arbetsgivare som säger att Las hindrar tillväxten?

– Det finns säkert företagare som medvetet håller tillbaka i stället för att expandera på grund av Las. Det tror jag säkert.

Men det går ju att köpa sig fri, påpekar Anders, och många arbetsgivare tycker uppenbarligen att det är värt priset.

Någon form av skyddsnät måste vi ha, fortsätter han och påminner om att det finns gott om länder med starkare anställningsskydd än Sverige.

Vi återgår till att prata om hans egen arbetsplats. Om det besvärliga i att vara facklig förhandlare.

– Medlemmarna upplever självklart en stor frustration och de har en stor informationstörst.

– Men det man förhandlar om stannar i förhandlingsrummet tills det är klart. Sedan är det arbetsgivarens sak att meddela dem som kommer att bli uppsagda.

Kommer det att bli bra?

– Såren tar tid att läka och det kommer att ta tid för alla att vänja sig vid nya roller.

– Men verksamheten måste ju fungera trots förändringen. Blir det inte bra så kanske man måste förändra organisationen igen. Vi ska ha en genomgång och analys, för att se hur det blev, senast vid årsskiftet.

Avslutningsvis har Anders en fundering som jag hört tidigare från andra fackligt förtroendevalda som fått slita med plågsamma Las-förhandlingar.

– Ibland är det nog lättare när de lägger ner ett företag helt och hållet i stället för att sitta så här och plocka russinen ur kakan.