Ann Svanberg varnar för den smygande anpassningen till nya krav på tillgänglighet.
Foto: Sven-Olof Ahlgren/Scanpix
Låt inte chefen bli en tidstjuv!
debatt
Anpassningen till växande krav på tillgänglighet kommer krypande också från oss själva. Det leder till att kraven på prestation ökar och det som en gång var utmärkt och extra är vid nästa löneförhandling en normalprestation.
Det skriver Ann Svanberg, arbetsförmedlare och förtroendevald för Fackförbundet ST inom arbetsförmedlingen.
7 Okt 2011
Arbetar du gratis och låter chefen bli en tidstjuv? Det är en relevant fråga att ställa i samband med att TCO nu presenterar sin vision om och kravet på ostörd fritid. Vi är många som älskar jobbet men som nog inte tänkte sig att denna kärlek skulle förkroppsligas som en förälder som inte riktigt är ”med ”hemma under helgen.
Jag är nog själv en av de 70 procent av tjänstemännen i Norrland, som tar jobbet med mig hem. I min fackliga roll är jag bra på att ge andra råd, men sämre på att följa dem själv. Detta gör mig till del av en arbetsplatskultur, som leder till att även de officiella kraven på arbetsprestationen successivt ökar.
Hur går då detta till? Vad sker om inte våra förbättrade prestationer kan belönas för vad de är värda därför att arbetsgivarens budgeterade utrymme för löneökningar är heligt? Jo – kraven på prestationerna ökar och ökar och det som en gång var extra och utmärkt är vid nästa löneförhandling en normalprestation, som inte ger dig nämnvärt mer i plånboken.
En av fyra tjänstemän i Norrland blir regelbundet kontaktade av jobbet under helgerna. Också anpassningen från oss själva kommer krypande på så sätt att vi i allt större utsträckning är uppkopplade utanför arbetstid och gör klart arbetsuppgifter över helgen. Säg den chef som kan motstå detta, även om man vid högtidliga tillfällen kan tala i all oändlighet om arbetsmiljön och det goda arbetet, det vill säga att man inte ska ta jobbet med sig hem, utan låta det vänta till nästa arbetsdag.
Du kommer hem, kanske till och med i tid till middagen som din partner har lagat, och märker hur det genast du stiger in genom dörren i huvudet börjar komma flash-backs från din arbetsdag. Glada barnröster berättar utan uppehåll om hur det varit på dagis och i skolan, medan du känner irritation över att de inte kan vara tysta så att du får tänka på jobbet ifred.
Det är ett privilegium att ha ett arbete som engagerar på det viset – men det du upplever när du kommer hem från jobbet är också ett slags ockupation av din inre värd som stänger familjen ute, trots att du finns där mitt ibland dem.
Vi är många som arbetar intensivt med möten med sköra människor i utsatta situationer – på Försäkringskassan, inom Arbetsförmedlingen, missbruksvården, etc. Vi är ett slags livlina för dessa människor. Men hur ska vi orka med detta om vi inte kan, eller upplever oss få, stänga av ens hemma hos den egna familjen?
Frågor utan svar kanske, men det är hög tid att fundera på svaren. Låt oss se till att vi inte medverkar till att göra det extrema till normalt. Vi borde börja arbeta mindre och tjäna mer, både i lön och på fritiden. TCO:s vision om ostörd fritid riskerar annars att bli ingenting annat än en illusion.
Ann Svanberg,
arbetsförmedlare,
förtroendevald för ST inom Arbetsförmedlingen
Skriv kommentar