Mats Essemyr, utredare på TCO. Foto: Jann Lipka
Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin visse vad som skulle hända när a-kassavgifterna höjdes kraftigt, hävdar TCO:s Mats Essemyr. Foto: Jonas Ekströmer/Scanpix
”Littorin visste vad han gjorde”
debatt
Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin visste mycket väl att en kraftig höjning av a-kasseavgifterna skulle leda till att många lämnade kassorna. Det hävdar TCO:s utredare Mats Essemyr.
– Kunskapen fanns redan när Littorin tillträdde, skriver Essemyr.
12 Maj 2010
Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin utkom nyligen med en bok (Uppdrag arbete, Ekerlids förlag) i vilken vi läsare får en intressant inblick i livet som arbetsmarknadsminister i den första borgerliga regeringen på länge. Boken är flyhänt skriven och kännetecknas av samma goda humör som blivit ett signum för arbetsmarknadsministern själv. Den bärande delen i boken redovisar hur regeringen i allmänhet och en kärngrupp inom Moderaterna tänkte när det gällde att förnya arbetsmarknadspolitiken och a-kassan.
Dessa områden var – och är – grunden för alliansens politik. Bättre matchning mellan jobbsökande och lediga platser, ökat arbetsutbud genom lägre a-kassa och ökad efterfrågan på arbetskraft via låga lönekrav.
När de politiska åtgärderna skulle mejslas fram ur denna tankeram hade Littorin flera begåvade ekonomer till sitt stöd. Där fanns Anders Borg, vars beläsenhet är vida känd. Där fanns Hans Lindblad, fil lic i nationalekonomi med inriktning på arbetsmarknadsfrågor. Där fanns också Eva Uddén Sonnegård, fil dr i nationalekonomi vid Handelshögskolan med lönebildning som specialområde. Så det fanns gott om sakkompetens för att se till att åtgärderna fick avsedd effekt.
På några viktiga punkter blev så inte fallet. Politiken kom att misslyckas i så måtto att den effekt som man eftersträvade uteblev eller skulle komma att utebli om man gick vidare. Det gäller flykten från a-kassan, de differentierade a-kasseavgifterna och obligatorisk a-kassa. Det märkliga är att Littorin hade tillgång till information som pekade i annan riktning än de teoretiska antaganden som man utgick ifrån.
2005, när Hans Karlsson var arbetsmarknadsminister, lät Näringsdepartementet utreda frågan om vad som skulle hända om man höjde a-kasseavgifterna kraftigt. I rapporten, som har titeln Arbetslöshetsförsäkringens finansiering - konsekvenser av en ökad avgiftsfinansiering, påtalades att 200 000 medlemmar kunde förväntas lämna kassorna om avgiften höjdes med 800 kronor per år. Littorin höjde avgiften med i genomsnitt 3 000 kronor per år. Medlemsraset uppgick till en halv miljon.
I boken antyder Littroin att denna flykt från a-kassan inte var en helt lyckad effekt, särskilt inte när sedan finanskrisen bidrog till kraftigt ökad arbetslöshet. Och det får man väl hålla med om. Poängen är att kunskapen om denna effekt fanns att tillgå redan när Littorin tillträdde.
När det gäller regeringens metod för att få bukt med för höga lönekrav så gick vägen via en koppling mellan a-kasseavgifterna och arbetslösheten i de olika kassorna. Ju högre arbetslöshet, ju högre avgift. På så sätt ville regeringen straffa fackliga organisationer som drev upp lönerna för högt. Men också här byggde politiken på ett teoretiskt antagande som inte tog hänsyn till verkliga förhållanden.
För det första så måste det finnas en samstämmighet mellan a-kassans verksamhetsområde och avtalsområdena för kassans medlemmar. Så är inte fallet. Stora och viktiga kassor, till exempel Unionens a-kassa, har en enda a-kasseavgift men ett stort antal avtalsområden. Åtskilliga medlemmar har en arbetslöshetsrisk som är väsentligt lägre än vad a-kasseavgiften speglar. För andra medlemmar är det tvärtom.
För det andra måste det finnas murar runt a-kassornas verksamhetsområden. Annars kan medlemmar i kassor med höga avgifter söka medlemskap i kassor med lägre avgifter och därmed undslippa bestraffningen. Så har också skett i stor omfattning. Åtskilliga medlemmar i ”dyra” TCO-kassor har strömmat till den billigare akademikerkassan, vilken har utbildningsbakgrund som medlemskriterium.
För det tredje: Om lönebildningen skall baseras på arbetslöshetsrisk får det självfallet inte finnas någon annan avgörande faktor som styr lönebildningen. Men det finns det, nämligen samordningen av densamma. Den sker i flera olika dimensioner, men innebär i korthet att alla arbetstagargrupper får löneökningar i paritet med den konkurrensutsatta sektorn, och således oberoende av arbetslöshetsrisken. Att samordningen behöver ändras med jämna mellanrum är inget konstigt. Men att avskaffa den, vilket differentierade a-kasseavgifter egentligen förutsätter, det undrar jag om arbetsmarknadsministern verkligen hade tänkt igenom innan politiken blev verklighet?
När det gäller obligatorisk a-kassa, slutligen, minns jag att jag låg i hängmattan vid sommarhuset på Gotland och läste de alldeles färska direktiven till den utredning i frågan som Littorin tillsatte. Det var i slutet på juni 2007. ”Detta kommer inte att vara politiskt möjligt”, tänkte jag efter att ha insett att det enda möjliga för att göra a-kassan obligatorisk inom ramen för direktiven, var att påföra en skatt om fyra hundra kronor per månad för dem som inte var medlemmar i någon a-kassa. Littorin skriver i sin bok att förslaget lades åt sidan därför att parterna var emot och a-kassorna ansåg att förslaget var ogenomförbart. Det är sant men inte hela förklaringen. Att avtvinga folk pengar för en försäkring som de i många fall inte har rätt till ersättning ifrån blev politiskt omöjligt för den sittande regeringen.
Teoretiska antaganden och principer är en sak. Empiri och pragmatik är ofta en annan. Sven-Otto Littorin borde ha ägnat mer tid åt det senare när politiken utformades. Då hade han kunnat vara på ännu godare humör än han har anledning att vara idag.
Skriv kommentar