fackliganyheter.nu
(Foto: Anders Wiklund/Scanpix)

I dåliga tider förvärrar ofta en gemensam valuta krisen, skriver TCO-utredaren Thomas Janson. Foto: Anders Wiklund/Scanpix

Nedskärningspolitik kan inte lösa eurokrisen

analys Det finns inga snabba lösningar på eurokrisen. Men den ensidiga nedskärningspolitiken är dömd att misslyckas. I stället behövs ett nytt socialt kontrakt och en insikt om att marknaden bör vara demokratins tjänare, inte tvärtom.
Det skriver TCO-utredaren Thomas Janson i en analys.

Thomas Janson, TCO-utredare.

Tipsa

Stäng

* obligatoriskt

25 Jan

När det här skrivs (i mitten av januari) har Grekland ännu inte ställt in betalningarna och de förhandlingar om nedskrivning av skulden, som Grekland så väl behöver för att kunna återhämta sig, har för ögonblicket strandat. Frankrike och en rad andra länder har fått en nedgradering av sin kreditvärdighet vilket innebär högre lånekostnader. Den europeiska räddningsfonden kanske inte ens har kreditvärdighet nog att rädda de utsatta länderna.

Det hade inte behövt bli så här. Det vi ser nu är en effekt av minst tre samverkande orsaker. För det första en ofullständig valutaunion. För det andra att löntagarna får ta smällen vid en lågkonjunktur. Och för de tredje att inkomstklyftorna ökat.
En gemensam valuta/fasta växelkurssystem har vissa konsekvenser. En effekt är att den i goda tider uppmuntrar handel och näringsverksamhet. Men i dåliga tider förvärrar en gemensam valuta ofta kriserna. Skälen är att länderna inte bara förlorar sin egen valuta och en egen centralbank utan också möjligheten att stabilisera en lågkonjunktur. Euroländerna gick in i en gemensam valuta utan se till att det fanns en extra livboj till hands, nämligen en tillräcklig budget på EU-nivå och en gemensam finanspolitik för att kunna hantera skillnader i konkurrenskraft mellan olika länder.

Och nu kommer vi till det andra problemet: utan en gemensam finanspolitik är länderna utelämnade åt sig själva när det gäller att hantera lågkonjunkturer och kriser. Och då får löntagarna ta smällen. Det erkändes också av den svenska EMU-utredningen. Precis samma sak sa EU-kommissionen i december i en bilaga till den årliga tillväxtstudien där de skriver att en förändring (nedåt) av lönekostnaderna är av särskild vikt för Euroområdet eftersom pris- och lönejusteringar är det enda sättet att hantera obalanser. Strejker, protester och ökad fattigdom har följt i spåren av denna politik.

Tron på att löner lätt kan justeras nedåt och tron på den självreglerande marknaden är inte ny utan delvis en återupprepning av den politik som fördes före och mellan de båda världskrigen. Den förutsatte en begränsad rösträtt, svaga fack och en ovilja från staten att gripa in i ekonomin. Konsekvenserna för företag och människor fick Keynes att kraftigt argumentera för att staten måste gå in och stabilisera ekonomin vid en lågkonjunktur.
Och det för oss till det tredje problemet: inkomstklyftorna. Erfarenheterna av mellankrigsperioden och kalla kriget fick USA och västländerna att utforma ett informellt kontrakt där rationaliseringar, arbetsfred och samarbete med arbetsmarknadens parter parades med välfärdsreformer.

Denna pakt bröts efter oljeprisschockerna i under 1970-talet. I stället för demokratins överhöghet över marknaden argumenterade många ekonomer för att demokratin skulle underlätta för en mer oreglerad marknad att växa. Försvagningen av facket globalt, inte minst i USA, ledde till en förstärkt press nedåt på lönerna vilket inneburit kraftigt ökande inkomstskillnader och ökad skuldsättning bland hushållen, en del av orsaken till den finanskris som föregick eurokrisen.

Eurokrisen har många orsaker varav en del går tillbaka långt i tiden. Det finns inga snabba lösningar. Men den ensidiga nedskärningspolitik som förs i dag har inte förutsättningar att långsiktigt lösa eurokrisen.
Ska det lyckas behövs ett nytt socialt kontrakt där EU får bättre förutsättningar att föra en stabiliseringspolitik, en förstärkning av de fackliga rättigheterna för att parterna skall kunna ta ansvar för lönebildningen och en insikt om att marknaden bör vara demokratins tjänare i stället för tvärtom.
Thomas Janson,
utredare, TCO





Skriv kommentar

Skriv kommentar

Stäng

* obligatoriskt

Nyheter