Oroliga Fiat-arbetare demonstrerar utanför en regeringsbyggnad i Rom i februari i år. Foto: Scanpix/Reuters/Max Rossi

Pressen ökar på bilfabriken

italien Tre strejkande Fiat-arbetare får behålla lönen, men berövas sina arbetsuppgifter. Fabriken utanför Neapel får vara kvar på villkor att arbetarna jobbar treskift och kortar ned matpausen. Klimatet för fackligt arbete hårdnar i Italien, skriver Peter Loewe.

31 Aug 2010

Vem hade kunnat tro att enskilda uppsägningar och ett utslag i den italienska arbetsdomstolen skulle kunna bli ett presidentärende?
Tre arbetare som i somras blev uppsagda på den stora Fiat-fabriken i Melfi i Syditalien valde att skriva ett brev till Italiens president Giorgio Napolitano. Fiat sade upp dem efter en spontan strejk mot försämrade arbetsvillkor.

Under några timmar skall de ha lagt ner arbetet. Något som Fiat betecknar som sabotage, eftersom deras uteblivna insats enligt företaget gjorde att hela fabrikens produktion stannade. Metallarbetarförbundet FIOM försvarar de tre och säger att detta inte är sant. De tre fick rätt efter en månad i arbetsdomstolen. De skulle omedelbart få gå tillbaka till arbetet.
 
Men på Melfi-fabriken väntade en överraskning. De tre får full lön, men får inte tillträde till fabriken.  Att få lön utan att arbeta är ovärdigt, skriver de tre till Italiens president. Napolitano, den 85-årige förre detta kommunisten, svarade omedelbart och gav dem rätt och hänvisade till landets författning. ”Arbetsdomstolens utslag”, gäller menar presidenten. ”Det har vi rättat oss efter. Vi har återanställt dem”, lyder Fiats försvar.
 
En episod som vittnar om hur det fackliga klimatet hårdnat i Italien. Den tid är sedan länge förbi då Fiats VD, Sergio Marchionne, fick beröm för att ha fått den italienska biljätten på köl igen. Nu ska antalet bilarbetare minska. Fabriken på Sicilien (öns största industri) skall läggas ner.

Till och med en kapitalist som regeringschefen Berlusconi protesterar och hänvisar till allt statligt finansieringsstöd som Fiat fått. Det bryr sig Marchionne inte om, utan fortsätter att presentera nya produktionsplaner.
 
Allt flyttas inte utomlands. Fabriken i Pomigliano d’Arco utanför Neapel, där arbetslösheten är rekordhög, får vara kvar. Produktionen av Fiat Panda tas hem från Polen, men på Fiats villkor: tre-skift med 30 minuters matpaus, sex dagar i veckan.

Arbetarna fick rösta om de vara beredda att acceptera dessa villkor för att fabriken skulle få vara kvar. Facket splittrades eftersom FIOM inte accepterade förslaget. Något som resulterade i att bara 62 procent av arbetarna röstade ja.
 
Den som inte är beredd att bygga bilar nattetid har inget jobb i framtiden. Samtidigt framstår den internationella bilindustrin med dess hundratusental anställda allt mer som ett dragspel, som än krymper ihop för att vid nästa konjunktursvängning omedelbart växa.

Vem hade trott för ett år sedan att Saab skulle finnas kvar i dag. Knappt är den svåra krisen över ­– för den här gången, avskeden har duggat som sommaråskväder – så är det dags att nyanställa.

Samtidigt läser jag, förbluffad, i tidningen där börsanalytiker påpekar att holländska Spykers skulder vida överstiger tillgångarna.