"Skyll inte på
bemanningsföretagen"

bemanning Pamela Valenzuela, facklig företrädare på Proffice tycker det är tråkigt att läsa allt negativt om bemanningsbranschen. När det egentligen är kunderna som bär sig illa åt.

1 Feb 2010

– Jag är en sådan person som inte kan hålla tyst så det var många av mina kollegor som gick till mig när det var problem.

Pamela Valenzuela växte upp i Nacka, söder om Stockholm. Efter några år i barnomsorgen skolade hon om sig och började år 2000 på ett familjeägt bemanningsföretag med cirka 70 anställda.

– Jag engagerade mig fackligt på grund av missförhållanden.

Det handlade om allt, förklarar hon. Löner, semesterersättning, allt. Men företaget hade åtminstone kollektivavtal.

Så Pamela och 30 av hennes kamrater bildade en HTF- klubb medlemmar och hon blev dess första ordförande.

Hon beskriver sig som en typisk föreningsmänniska, som en som inte kan låta bli fackligt arbete.  Som brinner för rättvisa. Det ska gå rätt till och man behandlar inte folk hur som helst.

–  Det kommer nog hemifrån också, från min bakgrund. Vi kommer från Chile och flyttade hit när jag var 10 år.

På den tidigare arbetsplatsen, hon vill inte säga företagets namn, försökte hon bland annat få till ordentliga lönerevisioner.

– Vi hade bara helt individuella uppgörelser så vi ville ha bättre rutiner.

Hon stretade vidare och fick också med tiden lite mer ordning och reda på arbetsplatsen, men 2007 valde ägarna att begära företaget i konkurs. De startade sedan ett nytt företag och erbjöd alla uppsagda arbete i det nybildade bolaget.

Men eftersom många arbetade under det gamla avtalet där man fick högre garanterad månadslön efter 18 månader så innebar erbjudandet för Pamela och de flesta av hennes kollegor en lönesänkning eftersom alla skulle räknas som nyanställda.

Vissa passade på att byta jobb, andra återanställdes med de sämre villkoren men Pamela ville inte gå över.

I stället fick hon jobb på Proffice.  Där fanns redan en facklig kollega som Pamela kände sedan tidigare. Bland annat från HTF:s  avtalsdelegationen för bemanningsbranschen. Sylvia Kristensen, en facklig veteran i bemanningsbranschen och klubbordförande på Proffice.

Pamela var sedan ute och jobbade på Proffices kundföretag i ett år, men fick  därefter bli fackligt förtroendevald på heltid.

– Det funkade inte längre, det är svårt att vara facklig och uthyrd samtidigt. Kunden betalar ju för de timmar man är där och jag var tvungen att vara borta rätt mycket eftersom jag ofta skulle in till kontoret, gå på utbildningar och allt möjligt annat.

Proffice beskriver hon som en jättebra arbetsgivare. Därför är det tråkigt att läsa allt negativt om branschen.

– Det finns faktiskt de som sköter sig bra. Hon tycker också att det är rimligt att man får lite mindre betalt när man inte är uthyrd och arbetsgivaren därför inte tjänar några pengar.

Och apropå det uppmärksammade fallet med butiken Urban Outfitters som sparkade hela personalen för att sedan hyra in samma personer undrar Pamela Valenzuela  om det verkligen är branschens fel.

– Det är ju kunden som gör fel, inte vi.

Hon har fler exempel på att det är kunderna som skapar fackliga problem. Och att det blev extra tydligt i fjol när konjunkturen bottnade.

– Vi hade flera övertalighetsförhandlingar i fjol. Men kunderna gjorde det svårt för oss att följa Las. Kunden vill ju välja konsult och ofta behålla konsulter med kortare anställningstid än de vi vill behålla som har samma kompetens och längre anställlningstid enligt vår egen Las-lista.

Själva jobbet på ett bemanningsföretag har Pamela mycket gott att säga om.

Hon är övertygad om att bemanningsbranschen har kommit för att stanna eftersom både kunderna men även personalen uppskattar flexibiliteten.

Många tycker det är utvecklande att gå mellan olika arbetsplatser

– Jag tycker det är kul och spännande det är därför jag gjort det så länge.

– Jag tror inte jag skulle kunna stanna hur länge som helst hos en arbetsgivare. Efter en viss tid hos en uppdragsgivare har man lärt sig rutinerna, det börjar bli lite tjatigt och då är det skönt att byta. Det är givetvis ännu skönare om man hamnat på ett ställe där man vantrivs.

Men alla passar heller inte som konsulter, fortsätter hon.

För en hel del, särskilkt unga, människor fungerar bemanningsföretaget som en arbetsförmedling, som en väg in till anställning hos kundföretagen.

Kanske på ett jobb de inte alls tänkt sig från början, eller inte ens vetat om.

Högt på Unionen-klubbens att-göra-lista står att försöka bilda en riksklubb. Bland annat för att det ibland varit lite si och så med förbundets förståelse för bemanningsfrågorna ute i landet.  Problemet att en riksklubb skulle öka avståndet till medlemmarna får de fackligt aktiva ändå redan hantera. Medlemmarna är ju av naturliga skäl svåra att samla, utspridda som de är ute på kundföretagen.

Klubben har därför stor nytta av arbetsgivarens intranät som når alla medlemmar, även när de är uthyrda.

Medlemsmötena är hyfsat välbesökta, 60 personer kom sist och det fackliga intresset tycks relativt stort i bemanningsbranschen. Trots att medlemmarna alltså saknar den naturliga arbetsplatsgemenskapen.

På den fackliga dagordningen står också dilemmat med arbetstiderna. Proffices konsulter har 40-timmarsvecka. Men den kan vara flera timmar lägre på kundföretagen.