Sören Wibe vill minska EU:s makt. Foto: Hanna Lundquist

Sören Wibe, Junilistan: ”Arbetsrätten ska bestämmas nationellt”

eu-valet Arbetsrätten är central i Sören Wibe EU-kritiska engagemang. Redan inför folkomröstningen 1994 varnade han för att de svenska kollektivavtalen kunde hotas.

25 Maj 2009

– Gång på gång sade jag att det inte var säkert att kollektivavtalen var säkrade, och gång på gång fick jag nästan hela fackföreningsledningen och det socialdemokratiska partiet mot mig: jo det är säkert.

Vi ses på Junilistans kansli, på Vasagatan i Stockholm. I entrén står lådor med valmaterial, med budskap som ”Sätt EU på bantning” och ”Stoppa EU:s klåfingrighet”. Sören Wibe har tagit tjänstledigt från sin professorstjänst i Umeå för att hinna kampanja. Den tvärpolitiska Junilistans huvudbudskap kan sammanfattas med tre ord: Minska EU:s makt.
Sören Wibe vill, om han blir invald, opinionsbilda för att EU utvecklas i riktning mot den nordiska modellen för samarbete; som goda grannar som kan studera och bo i varandras länder, med ett fritt flöde för varor och tjänster.
– Men man lägger sig inte i varandras lagar.

Efter att tidigare S-parlamentarikern och riksdagsmannen Wibe lämnade partiet i april 2008, i protest mot dess EU-politik, tog det knappa tre månader innan han valdes till Junilistans toppnamn. Men han har kvar sina socialdemokratiska värderingar och ser arbetsrätten efter Lavaldomen som den enskilt viktigaste EU-frågan just nu.
– Förutom den sakliga betydelsen är det en symbolfråga för hela arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen. Det här var varför man dog i Ådalen, för rätten att ta strid för kollektivavtal!
Junilistan har röstat för en översyn av utstationeringsdirektivet, och Sören Wibe är beredd att rösta mot kommissionen tillsammans med socialistblocket om den inte ändrar uppfattning i frågan.
– Men det är samtidigt riktigt att det kan vara farligt att öppna upp det. I värsta fall kan det bli sämre för svenska arbetare, menar han.
Även i frågan om det behövs ett socialt protokoll i Lissabonfördraget står Wibe och Junilistan på samma sida som det röda laget. Grunduppfattningen är att arbetsrätten ska bestämmas nationellt.
Grovt sett går Junilistan till val på nej-paroller – nej till nya EU-fördraget, gemensam fiskepolitik, euron, med mera.  Ingen självklar röstmagnet?
– Ja, att vi säger att vi vill begränsa EU:s makt gör oss lite politiskt blodfattiga när de andra partierna överbjuder oss med politiska utspel, medger Sören Wibe.
Men han tror att en majoritet av väljarna står bakom partiets program, som till stor del handlar om att motarbeta fusk, korruption och slöseri med medlemsländernas pengar.

Sören Wibe vill sätta ljuset på den rad av onödiga projekt han menar EU driver, som de regionala stödprogrammen.
– Jag tror man skulle finna ett väldigt slöseri om man granskade projekten i sömmarna. Internationellt finns gott om exempel på idiotiska projekt – som att anlägga en skidbacke på Bornholm. Det är fullständigt häpnadsväckande.
– Forskarna har inte heller kunnat hitta någon sysselsättningseffekt av stöden.
Han anser att medfinansieringen av regionstöden är dåligt använda skattepengar.
– Vi skickar ner ett antal miljarder till Bryssel, och så får vi tillbaka dem – bara det att nu är de försedda med en EU-flagga och en rad villkor. Kommuner och landsting tvingas lägga ut mer än de får tillbaka. Jag skaffade fram en lista på mål-2-medlen under gångna året. EU hade betalt ut strukturstöd till en mängd projekt, för 3,4 miljarder. Men medfinansieringen är 4 miljarder!
Som profilnamn på nejsidan i euroomröstningen 2003 anser Sören Wibe att finanskrisen gett honom rätt. Enligt en uträkning han just gjort har Sverige hittills räddat 50 000 jobb på att ha en egen valuta. För att bekämpa krisen efterlyser han aktiv finanspolitik, och menar att EU skulle kunna användas för samling kring frivilliga stimulanser.
– Men tyvärr har ju kommissionen visat sig väldigt ovillig att ta sådana initiativ.

Fundamentet till Sören Wibes grundmurade EU-skepsism, kommer vi fram till efter en stunds resonerande, finns i hans engagemang i olika solidaritetsrörelser från 1960-talet och framåt. I bland annat Svenska Palestinagrupperna skolades han in i världssynen att varje folk har rätt att utforma sin egen politik och sina egna lagar.
– Det var ju en vedertagen uppfattning inom hela socialdemokratin, ända till dagarna innan svängningen kom från Ingvar Carlsson hösten 1990, att vi skulle stå utanför. För neutralitetens och det nationella självbestämmandets skull.

Hanna Lundquist
Reporter
Work070-6974070
hanna.lundquist@tco.se

Senaste Twitter-inlägg:
Laddar...