Stefan Fölster vill ha utbyggda omställningsförsäkringar och riktat sparande i stället för en skattefinansierad höjning av a-kassetaket. Foto: Denny Lorentzen

Stefan Fölster: "Höjt a-kassetak
är en lek med elden"

debatt Det är alltid lätt att kräva mer. Den som värnar om välfärdssystemen måste emellertid fråga sig vad som är långsiktigt hållbart. Dit hör inte höjt tak i a-kassan, skriver Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv

3 Jun 2009

 Sverige har just gått igenom en smärtsam period där sjukförsäkringen inte visade sig vara hållbar. Den överutnyttjades och legitimiteten försvann, vilket tvingade fram en ordentlig åtstramning. Liknande har tidigare skett på andra välfärdsområden som bostadssubventionerna eller stöden till studieförbunden.

Att göra den skattefinansierade delen av a-kassan mer generös är därför en lek med elden. En ganska omfattande forskningslitteratur tyder på att högre a-kassenivåer höjer arbetslösheten ganska ordentligt av två skäl. Dels förlängs arbetslöshetstiden för en arbetslös som kanske ratar fler jobb när a-kassan är högre. Dels blir de fackliga lönekraven högre just för att den resulterande arbetslösheten då är lättare att bära.

Taket i a-kassan har stor betydelse för dess legitimitet. De flesta tycker nog att det är rimligt att en städare med låg lön får en stor del av lönen ersatt av a-kassa. Ett högt tak skulle dock innebära att jag, om jag blev arbetslös, skulle få en betydligt högre ersättning från a-kassan än vad städaren har i lön. Arbetsgivare skulle snart berätta om arbetssökande som gör tydligt att de inte vill ha jobbet som städare. Och så krackelerar legitimiteten.

RENT TEORETISKT kan det finnas en poäng med att höja taket just under konjunktursvackor. Det kan bidra till att människor inte räds arbetslösheten lika mycket och därför inte drar åt svångremmen lika mycket. Det finns dock betydligt effektivare sätt att använda knappa offentliga medel för att stimulera ekonomin. Dessutom förutsätter resonemanget att taket sänks igen i nästa högkonjunktur, vilket inte är lättsnutet i Sverige.

 Det finns dock alternativ till skattefinansiering. Omställningsavtalen ger redan ett komplement till a-kassan. Flera fackföreningar har byggt upp kompletterande inkomstförsäkringar. Det finns också försäkringar av huslån som faller ut i samband med arbetslöshet. Dessa alternativ kommer säkert att bli vanligare hos dem som uppfattar ett ökat försäkringsskydd som viktigt.

I åtskilliga andra länder, från Österrike till Brasilien, har arbetslöshetsförsäkringen kompletterats med ett sparande som kan användas vid arbetslöshet. En summa avsätts, ofta av både arbetstagaren och arbetsgivaren, till ett sparande som man kan välja att ta ut om man blir arbetslös. Tar man inte ut pengarna under arbetslivet så blir de i stället ett tillskott till pensionen. Ett sådant sparande utgör självfallet ingen försäkring eller bidrag. Men det skapar en extra buffert, framförallt för dem som har arbetat ett antal år och sedan överraskas av ett varsel. Samtidigt är ett sådant sparande ganska immunt mot statens finansieringsproblem och risken för överutnyttjande och urholkat legitimitet.

UNDER 1990-TALET förde jag och andra en debatt om fördelarna med sådana kompletterande sparsystem. Vi förlorade debatten. Följden var att Sverige blev världsmästare i utnyttjande av sjukförsäkringen och tvingades till en kraftig åtstramning av villkoren för dem som blir sjuka.
De som vill göra socialförsäkringarna mer generösa vill nu göra om samma misstag, denna gång med a-kassan. Det kanske är som Marx skrev. Historien upprepar sig alltid – först som tragedi och sedan som fars.