En av demonstrationerna mot pensionsreformerna ägde rum den 7 september. Foto: Ian Langsdon/Epa/SCANPIX

Största fackliga mobiliseringen
på 15 år i Frankrike

frankrike Är fransmännen lata vindrickare som bara vill njuta när de inte strejkar och skapar kaos? Erling Söderström tycker inte det. Höstens protester mot pensionsreformen blir begripliga när man ser på effekterna för lågavlönade och tidigt utslitna, skriver han i en krönika.

19 Nov 2010

Nästan tre månaders intensiva protestaktioner mot president Sarkozys pensionsreform går nu mot sitt slut efter att den klubbats igenom i nationalförsamlingen. För den allt mer impopulära presidenten har det varit en prestigefråga att få igenom förslagen och inte vika för "gatans parlament".

Vissa dagar demonstrerade uppemot två miljoner människor.  Oljedepåerna blockerades och en tredjedel av bensinstationerna stod tomma medan irriterade bilister köade framför pumparna osäkra om de skulle kunna ta sig hem från jobbet.

Själv fastnade jag i Sverige några dagar med inställt flyg när flygledarna gick i strejk. Med facit i hand ser vi att mellan fem och sju miljoner löntagare och studenter i över 200 städer har deltagit i några av aktionerna som också stöddes av drygt 60 procent av befolkningen.

Fackförbunden har inte på 15 år lyckats mobilisera så många att delta i konkreta aktioner. I Sverige vore det jämförbart med om LO och TCO lyckades mobilisera en miljon människor i protestaktioner på gatan.

Mina svenska vänner finner det obegripligt, som om fransmännen är lata vindrickare som inte vill jobba utan bara njuta av sin "savoir vivre" när de inte strejkar och skapar allmänt kaos. Men i Sverige visar inte massmedia hur franska fackförbund är mer än strejker och blockader. Det senaste årets 13 000 tysta förhandlingar och överenskomna kollektivavtal skapar inga rubriker.

Att Frankrike är i skriande behov av en pensionsreform ifrågasätts inte av någon. Men ska det gå via höjda skatter, omprioritering av skatteintäkter, höjda krav på pensionsinbetalningar, fler intjänade år, sänkta pensioner eller höjd pensionsålder? Vad som nu klubbats igenom föddes genom kalkyler på högsta tjänstemannanivå utan någon förhandling med arbetsmarknadens parter.

Dagens 60-åring i Frankrike måste ha börjat jobba 19,5 år gammal och sen aldrig gjort något uppehåll för studier eller tagit sabbatsår för att få full pension. De som drabbas av reformen med senarelagd pension är de som haft okvalificerade och lågavlönade kroppsarbeten och är tidigt utslitna. Full pension ska man få först efter pensionssparande under 41 år eller vid 67 års ålder. Det är säkert utmärkt för de som haft kreativa välbetalda och inte alltför fysiskt betungande arbeten. Men ska vi jobba längre måste det finnas jobb.

I somras ville jag vara i Sverige och sökte förgäves sommarvikariat på en rad svenska lokaltidningar. Jag fick inte ens en tjänst på den lokaltidning som anställde mig när jag var nykläckt från journalistutbildning och aldrig jobbat på fältet. Detta efter 30 år med frilansande yrkeserfarenhet från ett 40-tal länder för dagspress, organisationspress, populärpress, Sveriges Radio, SVT, TV4, internationella priser och dokumentärfilmer för Discovery Channel i USA och franska tevekanaler.

Har jag blivit så mycket sämre genom min yrkeserfarenhet?  Jag tror inte det, men nu är jag 58 år gammal och jag tvivlar på mina chanser att få anställning under åren jag har kvar till min pension.  Vi har tusentals unga som lämnar universiteten i Frankrike med Masters examen och får nöja sig med lågavlönade jobb som på McDonalds. Ska då arbetslösa 60-åringar konkurrera om barnbarnens jobb?

Kraven höjs på utbildning och erfarenhet och i praktiken ska vi förverkliga våra liv och bygga hem, skaffa barn och göra karriär mellan 30 och 45 års ålder medan den  förväntade livslängden från födseln är 81,2 år i Sverige och Frankrike. Dessvärre är det svårt att få jobb redan när man passerat 50-strecket och vem anställer en arbetslös 65-åring med rullator?