Foto: Lars Laurén

Sture Nordh fick det
TCO han önskat sig

tco-kongressen 2011 Den 11 maj väljer TCO ny ordförande. Sture Nordh slutar efter tolv år. Han är stolt över allt TCO åstadkommit, beklagar också något och hoppas att närmandet till Saco tar ny fart nu.

Skriv ut
Skicka till en vän
Dela med andra

Tipsa

6 Maj 2011

Sture Nordh som fyller 59 i sommar har lett TCO i tolv år, Men hans inflytande över denna organisation har varit stort en mycket längre tid än så. Han var SKTF:s ordförande i drygt tolv år med styrelseplats i TCO.

Han ledde också den översynsutredning som kom fram till att TCO skulle göras om till en mindre och vassare påverkansorganisation.

Blev TCO så som du ville ha det?

– Det tycker jag. Så litet som det nu blivit kanske det inte hade behövt bli och organisationen kan inte krympa mer nu men visst har vi ett vasst kansli.

– Se vad vi åstadkommit, fortsätter han. Han sitter framför sina nästan helt utstädade bokhyllor och det finns ett stråk av vemod i rummet.

– Vi har skapat massor med ny kunskap som grund för vårt fackliga arbete.

Han nämner det arbete som lades ner på att motbevisa förre arbetsmarknadsministerns påståenden om att den svenska arbetslöshetsförsäkringen trots alla nedskärningar ändå var mycket generös vid en internationell jämförelse.

När a-kassan i själva verket var högst medioker.

– Du hör aldrig någon tala om generös a-kassa längre.

Andra exempel på väl genomförd påverkan gäller jakten på superarbetskraften, livspusselfrågorna, de tidiga analyserna av vart sjukförsäkringen var på väg. Med mera.

– TCO syns i samtalet på ett annat sätt än tidigare.

Det gemensamma förändringsarbetet, Facket förändras, är också en mycket stor och glädjande framgång.

– Innan jag kom hit ville jag att TCO skulle etablera sig som den självklara rösten för välutbildade professionella.

– För det andra ville jag samla alla förbund i ett gemensamt arbete, jag visste inte exakt hur det skulle se ut men jag visste som förbundsordförande vilken kraftsamling det blir när man samlar alla resurser runt en sak, som en konflikt till exempel.

Undertecknad har intervjuat Sture Nordh många gånger om fackets framtid och möjligheter, i det stora och i det lilla. Vanligtvis har han varit professionellt optimistisk men ibland även genuint pessimistisk.

Under hans tolv år har fackföreningsrörelsen, globalt och hemma, tappat både medlemmar och inflytande. Dock går det att skönja en svag uppgång och Sture Nordh är mer optimistisk nu än för ett par år sedan.

– Vi har bromsat medlemstappet och växer igen.
Globalt återstår naturligtvis ännu mycket att göra när det gäller modernisering, tilltal och medlemstillväxt också men det finns utvecklingslinjer att glädjas åt.

– Det har äntligen etablerats en sammanhållen världsfederation som finns med och har en röst när sådana som , G8 och Världsbanken träffas.

På Europaplanet är Europafacket en stark röst som kan påverka EU:s institutioner. Han tycker också att de nordiska länderna trots att vi är små och ligger i utkanten ändå lyckats hävda vår i övriga européers ögon underliga arbetsmarknadsmodell. Även om det stora bakslaget naturligtvis stavas Laval.

Vad är du inte nöjd med?

– Det är ett genuint misslyckande att vi inte lyckades få en kompetensförsäkring eller ett individuellt kompetenssparande.
Alltså en möjlighet till vidareutbildning eller omutbildning för alla oss som har ett jobb men vet att våra jobb blir alltmer kortlivade och de utbildningar vi en gång fick för länge sedan passerat bäst-före-datum.

Han berättar att under den senaste krisen har politiker ur olika läger medgett att det hade varit bra att ha en sådan möjlighet nu.
Det fanns pengar avsatta och frågan hade drivits ända fram till riksdagsbeslut.

Annars är det mest roliga minnen och han försäkrar (”jag är väl knäpp men”) att det varit roligt att gå till jobbet nästan jämt.

Men tolv år är en lång tid och arbetsveckorna har varit mellan 50 och 60 timmar. Han har alltid arbetat på söndagar.

– Jag är väl lite kontrollfreak, för jag vill vara påläst och förstå. Lär mig hela tiden nya saker och TCO har varit som ett universitet.

Under förra ordföranden Inger Ohlssons tid gjordes stora ansträngningar att närma TCO och Saco med det uttalade syftet att på sikt skapa en sammanhållen organisation för de alltmer likartade medlemsgrupperna.

De senaste tolv åren har avståndet mellan de båda centralorganisationerna, som tillsammans är större än LO, snarare ökat.

Håller du med om den beskrivningen?

– Jag tror det är så. Inger Ohlsson gjorde ett mycket bra arbete tillsammans med Sacos dåvarande ordförande Anders Milton och utvecklade det samarbetsavtal vi har.

– Den ambitionen har jag och TCO fortfarande men vi har inte riktigt orkat. Annat har fyllt vår tid.

– Jag hoppas att det med nya ledare både i TCO och Saco skapas nya förutsättningar.
Att det på sikt blir ett närmare samarbete är han säker på men tillägger:

– Min erfarenhet är att fackliga organisationer inte är de snabbaste att förstå strukturförändringar på arbetsmarknaden.

Vad ska du göra nu?

– Jag har flera styrelseuppdrag. Och jag har blivit erbjuden ett till. Ett som jag inte kan berätta om ännu men som till och med du kommer satt bli imponerad av.

– Jag ska också tillbringa mer tid i sommarstugan i Roslagen. Jag ska läsa. Kanske ge mig på att motionera och sluta snusa, men där är jag mer osäker om det kommer att lyckas.

Vad läser du?

– I går läste jag ut en deckare av Åke Edwardson. Jag har just läst Uno Westerlunds nya historiebok om TCO, En glansfull framtid.

– Stort intryck gjorde förre LO-utredaren Olle Sahlströms bok Gå hem. Den handlar om Sahlströms andliga sökande och rent fysiska pilgrimsvandring. Han beskriver en Jesusupplevelse som är stark läsning.