Motvind för eurozonen i tysk politik och misstro mot finansmarknaden. Nu stärks fackets anseende i stället. Foto: Markus Schreiber/AP/Scanpix

Tron på facket stärks medan
misstron mot politikerna ökar

tyskland Det tyska understödet till Grekland saknar stöd hos befolkningen i Tyskland. Små partier som De Gröna och nyfascistiska NPD vinner mark Samtidigt ökar fackets anseende. Tre av fyra tyskar anser att det behövs som motvikt till marknadskrafterna.

23 Sep 2011

I Tyskland är drygt tre fjärdedelar av befolkningen emot miljardunderstöden till Grekland. De förstår inte varför deras politiker, som inte har särskilt mycket hum om ekonomi, inte lyssnar på sakkunskapen, på den ökande skaran ledande ekonomer som förklarar att subventionerandet av en insolvent stat innebär en fara för euron. En ekonom varnar till och med för att euron kan försvinna inom fem år: “Den kan gå till historien som ett misslyckat experiment“.

Inte heller förstår landets människor varför deras egna löner i europeisk jämförelse är så  låga – lägre än i Portugal – trots tillväxten på sistone. Och de frågar sig varför drygt en femtedel av tyska löntagare fastnat i en låglönesektor, varför sju miljoner av dem tjänar mindre än sju euro i timmen trots att 70 procent av dem har en yrkesutbildning och hela 7 procent akademiska examina.

Var ska detta sluta? är en retorisk fråga som man hör allt oftare och de som har möjlighet talar om att utvandra till Kanada. De andra går pliktskyldigt till val. Sex delstatsval har ägt rum under året, men valdeltagandet har i regel varit lägre än vanligt och varken Angela Merkels CDU eller socialdemokratiska SPD har vunnit några segrar att tala om. Någon större realpolitisk skillnad mellan de två stora partierna finns heller inte.

I stället fungerar de mindre partierna som en slags katalysatorer för stämningarna i landet. De Gröna har gått framåt under året och i Berlin-valet nyligen tog Piraterna med sitt starka stöd för för ett transparent politiskt klimat nästan 9 procent. Samtidigt håller de tyska liberalerna, FDP, på att blåsa bort från den politiska arenan. Som koalitionspartner till CDU är de skyldiga till mycket av den politiska oredan. I stället för att ta sig an de stora frågorna har de ägnat sig åt interna strider och åt egna förmåner. För övrigt glänser de med en påfallande inkompetens.

Som utrikesminister är FDP:s förre partiledare Guido Westerwelle en katastrof. Nu får liberalerna sitt straff. I val efter val har de valts bort; i Berlinvalet nyligen tog de knappt 2 procent vilket var  mindre än det nyfascistiska NPD och på samma nivå som djurskyddspartiet.

Det finns inget att hålla sig till, allt är upp- och nedvänt, konstaterade en daghemsföreståndare, som jag känner,  för några dagar sedan. “Det är bara fackförbunden som tar sig an våra mer konkreta bekymmer.“

Det stämmer. Medan politiken förlorar ökar facket i anseende. Det framhöll också tjänstefacket Verdis stridbare ledare Frank Bsirske nyligen. 76 procent av befolkningen menar att facket är oersättligt som en effektiv motkraft till marknadskrafterna.

På den stora Verdi-kongressen med drygt 1 000 delegater i Leipzig (17-24 oktober) har Bsirske åter gjort sig till talesman för införandet av en minimilön på 8,50 euro till alla. Likaså går han till angrepp mot arbetsgivare som avskedar sina anställda för att sedan engagera dem som dåligt avlönade visstidsanställda. 

Oroande är vidare den tickande bomb som de låga pensionerna för allt fler människor innebär. De lågavlönade har ingen möjlighet att betala in tillräckliga pensionsavgifter Enligt Verdis uträkningar kommer antalet fattigpensionärer att eskalera. I östra Tyskland växer deras antal från 4 procent i dag till 28 procent bland män och från 36 till 57 procent bland kvinnor fram till år 2025.

Även Bsirske kritiserar politikerna som gjort sig till finansmarknadens gisslan.  Finansmarknaden måste återregleras konstaterar han, annars kommer politiken aldrig ur finansjonglörernas klor. För de skuldsatta euroländerna ser han en Marshallplan som enda lösning.

I det politiska vakuum som råder hoppas nu många att rösterna från landets näst största fackförbund (2,1 miljoner medlemmar) kan göra sig hörda.  Ty tiden är knapp, varnar Bsirske. “Fråntas människor sina framtidsperspektiv och utesluts de ur samhällets gemenskap blir sociala oroligheter en följd“

Vissa symptom ser vi redan. Inte bara i Berlin och Hamburg utan också i andra tyska städer ökar antalet bilbränder oroväckande.