Tyska centralfacket DGB fick ny styrelse 17 maj:Claus Matecki, Annelie Buntenbach, Michael Sommer (ordförande), Dietmar Hexel, Ingrid Sehrbrock. Foto: DGB/Simone N

Tyska facket omprövar sig och
lockar fler medlemmar igen

tyskland Tyska facket DGB börjar åter att locka medlemmar. Man hörs och syns, driver mer än lönefrågor, tar ställning mot högerextremism och för demokrati, skriver Lisbeth Lindeborg i en krönika.

10 Jun 2010

Vem bryr sig om facket i dag?
Det var den retoriska frågan under 2000-talets första decennium då  de tyska fackföreningarna kom på tal. Med allt fler så kallade “jobbnomader“ utan fast anställning och för allt fler arbetslösa spelade facket ingen roll längre. Sedan 1990 hade antalet medlemmar minskat från 11,8 miljoner till 6,3 miljoner 2009.
Ändå hade de åtta föreningarna inom DGB (Deutsche Gewerkschaftsbund) synts och hörts i ett flertal viktiga konflikter på arbetsmarknaden och dess interventioner hade på många håll varit framgångsrika.

Då finanskrisen BLEV SYNLIG 2008 förutspådde DGB-chefen Michael Sommer en än mer drastisk nedgång. och i början hade han också rätt. Men under de senaste åtta–tio månaderna ser vi den nedåtgående trenden vända.
I krisen som bitit sig fast frågar människor inte bara efter dess orsaker; de söker nu en punkt i tillvaron för uppslutning och handling. Den hittar man inte i regeringspolitiken. Den knappt ettåriga konservativa-liberala koalitionen har varit påfallande passiv och splittringen inom regeringen i viktiga frågor har lett till en förlust av tilltro till politiken.
Inte heller ökar tron på ett socialdemokratiskt alternativ. Det var Schröder-regeringen som med införandet av Hartz IV-reglerna för arbetslösa och som med sitt Agenda 2010 inledde utvecklingen till ett samhälle med tydligt segregerade över- och underskikt.

Politikens oförmåga att tillgodose människors behov och insikten hos många jobbnomader att det inte går att skära guld med täljkniv ökar intresset för en facklig anknytning. I stället för att hamna i lukrativa jobb hamnar en stor del  av nomaderna i den växande klass av högutbildade men dåligt avlönade sysselsatta som kallas prekariat och som inte sällan lever under existensminimum.
Påfallande är därför ökningen av medlemmar inom den offentliga sektorns föreningar, exempelvis för skola och utbildning. Likaså rapporterar flera lokala föreningar om ökad återanslutning bland pensionärer.

Samtidigt har DGB insett att de måste anpassa sin egen verksamhet också till andra behov utöver de rent lönemässiga. Ett av dessa är lågavlönade löntagares behov av erkännande, ett annat är att ersätta fackets traditionella ställföreträdar-princip med mer direkt demokrati för medlemmarna genom att ge dem mer att säga till om i fackets övergripande policy.

Dessutom blir DGB nu samlingspunkten för flera av samhällets grundläggande frågor, till exempel den ständigt närvarande demokratifrågan. Ty aldrig någonsin har skillnaden mellan privatiseringen av ekonomiska vinster och socialiseringen av ekonomiska förluster varit så drastisk;  aldrig någonsin har politikerna använt frasen “det finns inga alternativ“ så ofta för att ytterligare belasta löntagarna. Inför de just offentliggjorda sparåtgärderna med kännbara nedskärningar av de sociala utgifterna utlovar DGB ytterligare protestaktioner.

Likaså är det facket som är en av de viktigaste initiativtagarna i kampen och protesterna mot högerextremism. De högerextrema angreppen mot fackliga medlemmar i Dortmund väckte inte bara erinringar om nazismens 1930-tal utan också ett ramaskri bland medlemmarna med flera välbesökta demonstrationer som följd. En annan barrikad är högskolorna där facket stöder studenterna i kampen mot höjda terminsavgifter.

I stället för tidigare partipolitiska hänsyn öppnar sig facket nu allt mer mot civilsamhället. Enligt forskarna Ulrich Brinkmann och Oliver Nachtwey som forskar om fackföreningsrörelsen under kapitalismen kommer “facket att öka massivt i betydelse under de närmaste åren“.