Porträtt på ordförande i Män för jämställdhet (Foto: Dan Lindberg)

Vilsen i sin mansroll, men en stolt förälder. Så beskriver Tomas Wetterberg den svenske mannen. Foto: Dan Lindberg

Vad vinner männen
på jämställdhet,
Tomas Wetterberg?

jämställdhet Jämställdhet är i huvudsak en kvinnofråga. Männen finns med, men i första hand som problem och hinder. Tomas Wetterberg, ordförande i föreningen Män för jämställdhet, vill ändra på det. För männen har mycket att vinna.

Skriv ut
Skicka till en vän
Dela med andra

Tipsa

15 Mar

Tomas Wetterberg har engagerat sig länge för att göra jämställdhet till en mansfråga. Redan 1994 gick han med i det då nystartade Manliga nätverket, föregångare till Män för jämställdhet. Han har dessutom skrivit den senaste statligt beställda rapporten om män och jämställdhet, Vill man ha jämställdhet?, från 2002.
Vilken är hans bild av tillståndet för den svenske mannen i dag?
– Han kämpar som bara den för att få en större möjlighet att vara tillsammans med sina barn och sin partner, utan att det ska inverka negativt på hans maskulinitet. Samtidigt vill han vara mer än bara den traditionella mannen, att till exempel kunna leva med en annan man eller leva ensam.

Männen är på många sätt fångade av den förväntan på manlighet som finns i samhället, menar Tomas Wetterberg.
– Det är mannen som ska ta det stora ansvaret för den yttre delen av livscirkeln, dra hem pengar, medan kvinnan ska ta ansvaret för den inre delen, hushållet.
– Den svenske mannen är i dag rätt vilsen i sin mansroll, men samtidigt väldigt stolt, särskilt i föräldraskapet. Barnorienterade, säger forskarna att vi är. Det håller jag väldigt mycket med om. När du gå ut på gatorna i Hallsberg eller i Stockholm möter du många stolta män med sina barn, män som inte bara är söndagspappor, utan verkligen lever med sina barn. Men det betyder inte att vi är jämställda i resten av hushållsarbetet.
Men Tomas Wetterberg ser också oroande tecken på motstånd, ett slags backlash för hela jämställdhetsidén.
– En del människor blir oroliga. Det finns en vilsenhet om vart vi är på väg. Vad blir det för samhälle om vi blir väldigt lika? Man blandar ihop likhet med likriktning.

1983 startade i Sverige det som sannolikt var världens första statliga utredning om männens situation, Arbetsgruppen om mansrollen.

Vad har hänt sedan dess?

– Ingenting… Nej, det är inte sant. Det har hänt en hel del sedan dess. Det jag ser som mest väsentligt är att vi nu också fått en vetenskaplig diskussion om genusfrågor. Vi kan nu beskriva mäns och kvinnors olika positioner utifrån strukturella analyser.

Varför har det, historiskt sett, varit så litet fokus på männens ansvar för jämställdheten?

– Det beror på att världen ser ut som den gör: Män har alltid haft mycket mer makt. Tittar vi i globalt perspektiv är kvinnorna oerhört förtryckta. Det har varit ett måste att fokusera på kvinnornas situation. Fast jag brukar tänka att diskussionen egentligen alltid haft männen i fokus, men då som bromsklossar, förtryckare.
– Samtidigt har det alltid funnits män som stött kvinnokampen, allt från rösträttsrörelsen, via Hoola Bandoolas sång på 1970-talet: ”Förtvivla inte systrar. Er kamp är också vår.” Den är underbar! Och där hänger vi på i dag.

En het fråga är föräldraskapet. Där drar kvinnorna fortfarande tyngsta lasset. Vad ska man göra för att få mannen att ta större ansvar?

– När jag svarade på den frågan för första gången tittade journalisten på mig och sa: ”Är du verkligen så blåögd, Tomas?”. Mitt svar är nämligen utbildning, utbildning, utbildning.
– Men jag tror också att vi måste hjälpa männen genom så kallade kvoteringar. Jag kallar det inte gärna så utan tycker det ska heta rättvis fördelning av föräldrapenningen. Själv föreslog jag redan 2002 i rapporten Vill man ha jämställdhet? en tredelning och jag håller fortfarande på det.
– En tredelning skulle vara ett oerhört stöd för männen både på jobbet och i hushållet. För det finns ju ändå en del kvinnor som kämpar för att upprätthålla en traditionell kvinnoroll. Kvinnan har också genuskrav att leva upp till. En kvinna som vill gå tillbaka till arbetet, vid en tidpunkt som andra betraktar som för tidig, blir inte sällan sedd som en oansvarig mor och kvinna.

Varför ska männen ändra på sig. Är det för egen vinning eller för att stödja kvinnorna?

– Båda delarna. Men också för att skapa det jämlika samhälle vi pratar så mycket om. Jämställdhet ser jag som det absolut centrala i jämlikhetstanken och demokratin.

Vilka är vinsterna?

– Närheten till sitt eget liv. Män blir ju också befriade. Hela maskuliniteten ställer oerhörda krav på dig som man. Tittar vi i synonymordboken på ordet man så står det ”skapelsens herre”. Du ska skapa hela jorden. Du ska jobba, du ska slita, du ska vara bäst – hela mannens liv är i princip en pågående idrottstävling. Får man bort den maskuliniteten är det en oerhörd vinst.
– Sedan har du det som brukar kallas mjuka värden. Du får större närhet till barnen. Lever du i en relation blir den bättre. Forskningen visar att heterosexuella relationer varar längre om paret är jämställt. Och väljer man att gå var sin väg så håller relationen till barnen.

Men det finns väl också förluster?

– Vi kommer inte att ha lika mycket makt – om det nu är en förlust… Vi kommer inte att ha mer i lön, men det är jag heller inte säker på är en förlust annat än på kort sikt.
– Jag vet att det här är oerhört känsligt inom fackföreningsrörelsen. Varför ska någons behov stå tillbaka för att någon annan ska få mer? Men gör vi så kan det bli en förlust för enskilda män, men en vinst för helheten.

Hur ska en facklig jämställdhetspolitik för män se ut?

– Facken skulle kunna jobba mycket mer med jämställdhetsfrågor inriktade på män. Hur mår män i sitt arbetsliv? Hur gör vi på arbetsplatserna för att män ska kunna vara aktiva föräldrar? Och hur påverkar kraven på maskulinitet oss i arbetet? Vad är det som gör att vi fortfarande, 2010, hittar män som skottar snö uppe på taket – utan livlina?
– Facken borde överhuvudtaget driva hela jämställdhetsfrågan starkare. TCO och Sture Nordh har ju gått ut rätt mycket i de här frågorna. Men jag tycker fackföreningarna som helhet borde göra mer.

I dag finns ett växande antal män, och en del kvinnor, som tycker att kritiken av männen gått för långt. Vi blir skuldbelagda, bovarna. Vad säger du till kritikerna?

– Att de behöver öppna ögonen för de strukturer som ligger bakom. Jag har stor förståelse för enskilda män som förlorar vårdnaden om sina barn i smärtsamma vårdnadstvister. Eller att enskilda män, som aldrig skulle slå en kvinna, blir arga när vi talar allmänt om mäns våld mot kvinnor.
– Men jag önskar att de som debatterar detta ville titta på problemen med genusglasögon på.
– Sedan ska vi inte glömma att det naturligtvis också finns en hel del män som vill upprätthålla en traditionell könsmaktsordning. Många har ju rätt mycket att vinna på det.

Men är det inte bra om motsättningarna blir tydliga?

– Absolut – om det får vara en debatt. Men det blir så lätt en kamp där man kastar sig över den som inte tycker likadant. Det blir herre på täppan–leken där det gör ont att sparkas ned. Ibland känns det som om den här kampen är mycket mer smärtsam för män än vad den varit för kvinnor. Vi har ju hela den här maskuliniteten att värna om.