Fanny Ambjörnsson, uppmärksammad genusvetare kommer med ny bok. Foto: Lars Laurén

Varför är rosa en så farlig färg,
Fanny Ambjörnsson?

den farliga färgen rosa Fanny Ambjörnsson söker svaret på hur människor blir normala. Och på vad normalt är för något. Nu i en bok om den livsfarliga färgen rosa. Hon konstaterar att föraktet för det kvinnliga består, trots decennier av jämställdhet.

6 Sep 2011

En klaustrofobisk känsla av instängdhet. Så litet utrymme att växa på för den som vill vara åtminstone någorlunda normal. Så många roller och förhållningssätt som är stängda för alltid.

Sådana plågsamma hågkomster från gymnasietiden drabbar den som läst Fanny Ambjörnssons uppmärksammade doktorsavhandling I en klass för sig från 2003. Hon tillbringade ett år med tjejerna i två gymnasieklasser, en studieförberedande och en yrkesförberedande.

Det blev en skarpsinnig och detaljrik analys av hur tjejerna formas men också stångas med normerna för hur en riktig tjej ska vara. Normer som ingen, absolut ingen, kan undkomma.

Fanny Ambjörnsson visade också hur genus, eller könsroller som man lite förenklat sa förr, i sin tur förhåller sig till sådant som klasstillhörighet, sexualitet och etnicitet.

Nu kommer hon med boken Rosa den farliga färgen. Även den får läsaren att se världen med nya, något sorgsna, ögon. Det är som om man tidigare inte riktigt sett hur barn såväl som vuxna klär sig, rör sig och låter. Hur snäva ramarna är även för de allra yngsta.

Varför ska man skriva en hel bok om färgen rosa?

– Jag tyckte det var spännande att jag stötte på rosa i en väldig massa sammanhang i mina olika forskningsprojekt. Jag tyckte det var intressant att en färg kan betyda så mycket och ville utforska något så till synes harmlöst och ofarligt.

Var stötte du på rosa?

– Dels när jag intervjuade småbarnsföräldrar om deras attityder till sina barn. Där visade sig rosa vara både något slags självklar genusmarkör, men också något man hade en ambivalent hållning till.

– Men även i mitt nuvarande projekt om unga queeraktivister så är rosa en väldigt använd och laddad färg.

– Rosa står helt enkelt för en massa saker som vårt samhälle inte omhuldar, saker som är lågt värderade.

Här ett par exempel ur boken på färgens farlighet:
• En sheriff i Arizona lät sina fångar paradera inför allmänheten enbart iförda rosa underkläder för att skämma ut dem så mycket att de aldrig skulle kunna synda mer.

• Svenska småbarnsföräldrar vittnar om att det är relativt okomplicerat om flickor klättrar i träd iförda jeans och tröjor med flygplanstryck. Men små pojkar som framhärdar i att klä sig i rosa prinsessklänning riskerar att skickas till PBU för korrigering.
Ni som sett filmen Mitt liv i rosa, tragedin om en sjuårig pojke som utlöser en katastrof genom sin förkärlek för klänningar, läppstift och Barbiedockor, ni känner igen sprängkraften i denna ljusröda färg.

Rosa har för övrigt inte haft samma feminina laddning mer än ungefär ett halvsekel. Innan dess var denna ljusröda färg manligt kodad och symboliserade snarare styrka, blod och krigiskhet.

Fanny Ambjörnsson återger på forskares vis ofta ordagranna dialoger. Välfunna och ibland dråpliga. Som här när hon intervjuar femårige Aron om färger.
Fanny: Ok, varför gillar du inte rosa då?
Aron: För den tycker jag är ganska… Konstig färg.
Fanny: Har du gillat rosa förut?
Aron: Nej. Jag har aldrig gillat rosa. Jag har gillat rött alltid.
Fanny: Men jag hörde att din pappa sa att för länge sen hade du rosa som favoritfärg?
Aron: [tystare, slår en tärning hela tiden] Nej. Det var inte så.
Fanny: Är det några som brukar tycka om rosa på dagis?
Aron: Tjejer. Alla tjejer. Men inte jag. Jag är bra på att slå treor. Med den här tärningen.

Vad ska TCO-tidningens läsare som köper din bok använda sina nya kunskaper till?

– Det där är ju något man som forskare ofta slipper svara på. Men jag tänker mig att man kan få insikt kring hur subtila och till synes harmlösa uttryck för genus och sexualitet kan få väldigt stora konsekvenser.

– En annan sak är att det faktiskt spelar roll hur vi klär oss, vilken attityd vi har mot folk, vad vi säger.

– Läser man den här boken hoppas jag också att man får insikt om att sådant som kan uppfattas som harmlösa, överdrivna och individualistiska uttryck bland ungdomar som bara vill ta plats och synas också kan betraktas som politik och inte kan avfärdas.

Det senare syftar på bokens sista del som ger allmänbildande inblickar i den queerfeministiska subkultur hon studerat. För dessa unga aktivister är rosa också en viktig symbolfärg.

– Jag skriver mycket om normer, fortsätter Fanny Ambjörnsson.

– Och om det som betraktas som normalt. Detta är saker som är självreglerande. Det är sällan någon som säger åt oss att vi måste göra på ett visst sätt. Utan vi gör det själva för att det känns bättre om vi låter bli att sätta på vår pojkbebis en rosa sparkdräkt.

Normer är en del av hur samhället upprätthåller sig själv. Så vi kommer inte undan normer, de måste finnas.

– Det man kan göra om man vill vara politisk eller tänka politiskt är att fundera över vilka normer som är nödvändiga, vilka som är fullständigt onödiga, vilka som bara får förtryckande effekter. Och vilka vill vi leva efter.

Därför är det intressant hur vissa människor sticker ut och kräver sin rätt. För femtio år sedan var det till exempel fullkomligt naturligt med sexuella trakasserier. I dag är det något vi betraktar som straffbart.

Jämställdhetspolitiken har förändrat Sverige i grunden men hierarkin, vem som räknas och inte räknas, består. Föraktet för det kvinnliga ligger fast. Det ses alltid som lite fånigare, lite mindre neutralt och mindre allmängiltigt.

Vi konstaterar också att kvinnokampen drivs för kvinnor och av kvinnor. Det är kvinnor som ska göra det och det är kvinnor som ska förändras. De ska spela fotboll, kriga, leda börsbolag – och driva jämställdhetspolitik. Det är en ordning som Fanny Ambjörnsson tycker är märklig med tanke på att jämställdhetstanken levt så länge.

Du tycker att män har mer att tjäna på jämställdhet, varför?

– Det verkar så sorgligt att vara man. Processen att bli en normal pojke känns minst lika tråkig som processen att bli en normal flicka.

– Att man ska koppla bort empati och vara inriktad mot våld och aggressivitet. Att man ska njuta av att andra betraktar en som lite halvt våldsam och farlig. Vara lite fyrkantig socialt – allt sådant som just brukar värderas som ett gott liv och som pojkar därför måste lära sig att klippa bort eller inte utveckla.

TCO-tidningen bad två personer kommentera den här intervjun:

Nyamko Sabuni, jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister, FP.

"Färger betyder något. Som när partiledaren för partiet som sökt sig från höger in mot mitten väljer en röd slips i partiledarutfrågningen, eller som det allvar de kungsblå tapeterna inskärper i mitt departements mötesrum.
Att färger signalerar betyder också att färger begränsar.

Mitt mål som jämställdhetsminister är inte avskaffa genus eller könsnormer, men att öppna upp dem och göra det lättare att helt frånträda dem. Så sätter vi människor fria.
Resan mot öppnare normer gör vi tillsammans. Där spelar ny forskning och nya debattinlägg som detta stor roll, och där påverkar både din och min handling.
I dag har jag på mig något grått - i morgon har jag på mig något rosa – alla färger måste få omhuldas."

Thomas Johansson, professor i Pedagogik, mansforskare.

"Genom att Googla på Rosa finner vi snabbt en rad inlägg i debatten om färger och genus. På Face Book hittade jag till exempel en klubb för killar som gillar att bowla i rosa skjortor, men jag fann även dem som slog fast att: ”Riktiga män ska inte klä sig i rosa”. Greppet att skriva en bok som fokuserar en viss färgs genusbetydelse är mycket tilltalande.

Via våra val av kläder och stil väljer vi också en identitet. Tanken att valet av en viss färg kan provocera och hota människors grundföreställningar om genus, men också leda till förändring är fascinerande. Avslutningen på intervjun förbryllar mig. Är alla män fyrkantiga och sorgliga? Snarare finns det väl män i lite olika färgskalor."