Varför ska vi arbeta
mindre, Christer Sanne?

keynes barnbarn I 40 år har Christer Sanne envist drivit samma fråga: Att vi måste jämna ut levnadsförhållandena på jorden. Det vill säga dela med oss, vi som förbrukar resurser i ohållbart övermått.

7 Dec 2009

Han började sitt yrkesliv som samhällsplanerare under rekordåren på 60-talet. Då det gällde att planera, riva och bygga för ständigt fler bilar. Han såg det omöjliga slutet, de globala orättvisorna och arbetade en tid i Afrika

I TCO-tidningen var han ofta citerad för tio år sedan, när arbetstidsfrågan ännu levde på den fackliga och politiska dagordningen. Då som en av få förespråkare för kortare arbetstid. Doktorsavhandlingen, Arbetets tid, skärskådade argumenten för och mot sänkt arbetstid och fann - starkt förenklat - att det aldrig är rätt läge att sänka. Bra idé visst, men inte just nu.

För två år sedan väckte senaste boken, Keynes barnbarn, en bättre framtid med arbete och välfärd (formas) uppmärksamhet. Titeln från nationalekonomen John Maynard Keynes som på 30-talet trodde och hoppades att genom den ständigt ökande produktivitetsökningen skulle hans barnbarn få alla behov tillgodosedda genom bara några få timmars arbete. Och leva resten av dagen i frihet, sjungande och dansande. Nu lever vi som kunde vara dessa Keynes barnbarn, och vi fick denna häpnadsväckande välståndsökning men vi fortsätter att arbeta, fortare och fortare. Så mycket sång och dans blev det inte.

Tillväxten är inte längre vägen, den har blivit ett mål i sig. Slår vi av på shoppingtakten utlöser regeringarna omedelbart kostsamma stimulanspaket. För att rädda jobben och välfärden som tycks stå och falla med ökad privat konsumtion.

Christer Sanne tycker att han egentligen drivit samma fråga i alla år. Med samma iver och nu med ytterligare ett tungt, alltmer brännande, skäl. Vår överkonsumtion, som knappast gjort oss lyckligare, har för länge sedan slagit i det ekologiska taket.

- Den globala inkomstklyftan som fanns redan på 60-talet har vuxit. Och klimatklyftan - mellan utsläppen och vad klimatet egentligen tål - som vi inte ens visste om då blir också bara större. Skulle den kinesiska och indiska frammarschen fortsätta så kanske vi åtminstone minskar inkomstklyftan men det blir på bekostnad av förfärliga miljökonsekvenser.

Så vad ska jag som bekymrad medborgare och löntagare göra?

- Gå till din fackliga företrädare och säg att du vill ha kortare arbetstid.

- Sedan måste vi också förändra samhällsklimatet, jag vet att det låter otillfredsställande vagt, men vi behöver inse tre saker:

• De orättvisa klyftorna i världen kan inte bestå.

• Vi måste rädda miljön - och oss själva.

• Vi måste inse att vi har vad vi behöver.

Det sista, att nå ett slags mättnad eller förnöjsamhet, borde gå enligt Christer Sanne. Han stöder sig på bland annat den växande lyckoforskningen som visar att förnöjsamheten och längtan att byta ökad konsumtion mot fri tid tycks större än vad politiken ger uttryck för.

- Så fort man kommit över 10 000- 12 000 dollar per capita (ungefär svensk 50-talsnivå) så spelar den ekonomiska nivån inte längre någon roll.

I Sverige ligger vi nu ungefär tre gånger högre än denna lyckobrytpunkt.

Men blir vi inte olyckliga om vi skulle backa i levnadsstandard?

- Vi kan inte gå tillbaka till en tredjedel av vad vi har nu, det blir vi inte lyckligare av och vi måste inse att vi i Sverige inte kan rädda världen. Men vi kan göra det som anständigtvis borde göras, det vill säga sluta använda en oproportionerligt stor del av världens resurser.

Förmodligen har vi lite svårare att se de vägskäl vi står inför i Sverige, tror han. Vi inser inte hur lyckligt lottade vi är med massor av mark, vatten, skogar, välstånd, fred och frihet. I andra länder, Sanne nämner England, har man på allvar börjat räkna och fundera på samhällsmodeller helt utan tillväxt och med avsevärt reducerad resursanvändning.

För det är så att det inte räcker att låta bli att skriva ut mejl på papper eller byta till snålare bil. Den så kallade rekyleffekten gör att även om exempelvis bilarna blir bränslesnålare så ökar totalutsläppen ändå när allt fler kör allt mer.

Att gå över till en ökad andel tjänsteproduktion är heller inte lösningen. Att tvätta varandras skjortor eller ordna rockkonserter är heller inte resurs- och energineutralt.

- Möjligen är Sverige ovanligt illa ute när det gäller detta enkelspåriga tänkande. Vi inrättar så gott som alla politikområden efter tillväxt. Jag har börjat samla på yttranden. Visste du till exempel att lärarhögskolan utbildar pedagoger för tillväxt eller att hästaveln är bra för tillväxten?

- Men det är med tillväxt som med väder. Det finna inget vackert väder för alla. Sol eller regn är inget allmänintresse som är bra för alla och tillväxt är också ett särintresse som gagnar en del och missgynnar andra.

Du skriver att de flesta vill ha kortare tid hellre än högre lön, (Sifo 2003).  Men frågan drivs inte längre fackligt. Varför?

- När jag frågar fackliga ledare säger de: "Konstigt, vi får inte de signalerna"

Han vågar och vill inte ge sig in på om det, precis som i Stockholms kollektivtrafik, är fel på själva signalsystemet eller om det beror på att folk säger olika saker vid olika tillfällen.

- Men jag har stor tilltro till att människor är kloka och är säker på att det finns mycket mera ofrivillig heltid än ofrivillig deltid.

I Keynes barnbarn för han också resonemang om hur opinioner formas. Hur det kommer sig att våra samhällen blivit så genomorganiserade att människor vill något annat än det som sägs i debatten. Och vad som driver oss som konsumenter.

Han sätter också fingret på det faktum att 1880-talets utfattiga arbetare hade kortare arbetstid som ett av sina absolut främsta krav medan stressade tjänstemän på 2000-talet absolut inte har råd.

Och visst är det märkligt att arbetstidsfrågan gjort halt vid strax under 40 timmar. Även om man ska ha klart för sig att det hela tiden sker en liten men ihärdigt tickande arbetstidsförkortning avtalsvägen.

LO gjorde halt när arbetarna nått fram till tjänstemännens arbetstider. Kommunal och andra kvinnoförbund som längre krävde kortare tid såg hur löneklyftorna ökade och flyttade fokus dit i stället.

Därför har Sanne även en egen synpunkt på det omstridda krisavtalet mellan Metall och Teknikföretagen, det som öppnade för kortare tid och mindre lön.

- Man kan hoppas att några av dem som gått ner i tid fått sig en tankeställare när de ser att gick bra ändå, ser det som ett möjlighetens fönster som öppnas.

Slutligen, lever du som du lär och hur mycket jobbar du?

- Nej, inte så väldigt mycket, då skulle jag ju inte ha rest utomlands. Annars har jag nog levt ganska sparsamt resursmässigt, men inte extremt på något vis. Jag har jobbat full tid. Sedan har jag ju skrivit mycket vid sidan om men det är ju ett engagemang som det varit svårt att begränsa.