Sharan Burrow tippas allmänt bli ny generalsekreterare för IFS. I dag är hon ordförande. Men att vara generalsekreterare väger lite tyngre. Foto: Jacky Delorme
Världens fack samlar
styrkorna i Vancouver
världsfacket I slutet av juni samlas världsfacket IFS till sin andra kongress. Delegater från 155 länder kommer till Vancouver för att lägga ut kursen för de kommande fyra åren.
26 Maj 2010
Ja, det är bara kongress nummer två, trots att det internationella fackliga samarbetet är jämngammalt med industrialismen. Men det var först 2006 som ICTU och WCL gick samman i en ny organisation, på svenska kallad IFS, Internationella fackliga samorganisationen.
Socialistiska, katolska och yrkesbaserade fack – och alla andra fack – lade motsättningarna åt sidan för att få en samlad röst. Det ger större tyngd när man talar med FN, WTO, Världsbanken och valutafonden IMF.
– Det har inte varit lätt att få ihop det hela, men det har fungerat. Nu har vi fått en organisation med en genuint facklig bas som går på tvärs över partipolitiska och religiösa grunder, säger Helena Johanson som är TCO:s internationella chef.
En drivkraft bakom fusionen 2006 är globaliseringen och den omvandling av maktrelationer och arbetsfördelning som följer i dess spår. Facken gjorde likartade analyser av läget och de framtida utmaningarna: Jobb slås ut och press sätts på löner och villkor ökar. Samling behövs.
En annan drivkraft var krympande medlemstal. Fackets gyllene epok var 1945–75 då industrin i väst var främsta bas för rekrytering. Sedan dess har organiseringen dalat. Stordrift och industri har ersatts av tjänstesektorer där de anställda är svårare att värva. Ett antal nyliberala regeringar har försvagat facken.
Nu behöver facken rekrytera nya medlemmar. Och detta är bara en av alla utmaningar man står inför.
En blick på de samlade utkasten till resolutioner som ska antas i Vancouver visar mångfald i ambitionerna: Löntagarna måste få del av tillväxten och stöd till omställning i spåren av arbetslöshet. De fackliga rättigheterna ska stärkas, av demokratiska skäl och för att löntagare ska kunna förhandla om schysta villkor.
De målen står högt i kurs och lär därför synas i generalsekreterarens huvudresolution, som blir IFS-kongressens allra tyngsta dokument.
Jämställdheten är på väg uppåt på IFS-agendan. Lönegapet är lika utbrett som oacceptabelt, anser man. TCO har, med botten i sitt arbete med ”livspusselfrågorna”, lyckats skärpa till skrivningarna om att göra förutsättningarna för yrkesarbete likvärdiga för kvinnor och män.
Helena Johanson:
– Vi bor i ett fredligt hörn av världen, i ett välfärdsamhälle, och vi har inga stora problem med våld och hot om våld. De beskrivningar som världsfacket gör är relevanta, men inte alltid träffsäkra för läget i Norden. Då är det viktigt att även de frågor som vi prioritera nationellt avspeglas i resolutionerna.
– Det här är inte bara ett stöd för oss, utan också för andra som kämpar för mer jämställda villkor. När hela världens fack säger att det är viktigt är det något som exempelvis pakistanska kvinnor kan hänvisa till.
Andra formuleringar som TCO har påverkat är att facken måste anpassa sig till hur unga vill arbeta. TCO har också lyckats infoga en formulering om vikten av att välutbildade grupper organiserar sig fackligt.
Sverige och övriga nordiska länder är med sin höga anslutningsgrad bland tjänstemän och akademiker unika i världen.
Ambitionen att göra livet bättre för världens löntagare är hög inom IFS. Det blir tydligt i dokumenten. Men konkretionen är låg, av förklarliga skäl, menar Helena Johansson. Det handlar om en balans mellan suveräna val och sammanhållen styrka.
– Vi behöver en gemensam analys på en övergripande nivå för att hålla ihop arbetet. Däremot kan man inte staka ut aktionslinjen för alla fack. Det ser så olika ut i länder som Chile, Indien och Sverige, säger Helena Johanson,
Hon är imponerad av effektiviteten i IFS arbete. Kansliet i Bryssel fungerar som bas för nätverk mellan facken i flera olika sammanhang.
Kommentarer
Lennart Frykskog
26 Maj 2010
Skriv kommentar