Wanja Lunby-Wedin blev förvånad när tjänstemännen gick före. Foto: Jann Lipka

Wanja Lundby-Wedin:
Medlarna försvårade för industrin

avtal 2010 Wanja Lundby-Wedin har nu varit LO:s ordförande i tio år. Här berättar hon om årets avtalsrörelse, om fackets framtid och om AMF-skandalen som sånär kostade henne jobbet.

Skriv ut
Skicka till en vän
Dela med andra

Tipsa

28 Maj 2010

Hej kära syster, visst jag kommer på kören i kväll, svarar hon i mobilen. Hon står bredvid kakelugnen i tjänsterummet med den knarrande parketten och svindlande takhöjden.

Vänligt berättar hon om barnbarnslycka och att hon har två år kvar till de LO-anställdas pensionsålder, 60 år.
Vi sätter oss och pratar om den avtalsrörelse som varit ovanlig och händelserik, inte minst ur ett LO-perspektiv

Årets framgång är att Handels avtal öppnade för ett fullt genomslag för LO:s krav på låglönesatsningar och satsningar på kvinnodominerade sektorer.
Annat har gnisslat rejält.

– Det är alltid speciellt att ha avtalsrörelse i en riktigt svår lågkonjunktur. Det här är egentligen första gången som den här modellen för lönebildning prövas och första gången som industriavtalet prövats ordentligt. I ett läge när industriefterfrågan fullkomligt tvärdött, fortsätter hon.

– Att motparten då – när vi är som mest sårbara – kommer med nollbud utom möjligen i några få företag som hade råd, det är ju precis samma politik som en gång ledde fram till industriavtalet.
– Den gången var det ett avgörande skäl för facken att skriva på avtalet att just rädda hem de centrala avtalen.
Hon är för övrigt övertygad om att industriavtalet kommer att överleva.

– Teknikföretagen uppsägning visar på bristande respekt för både med- och motparter och det stör allvarligt de industriförhandlingar som inte är klara ännu.

– Och argumenten att avtalen inte längre är normerande därför att vi tar ut mer i våra låglönesatsningar är inget nytt, tycker hon.

– Det har vi gjort sedan avtalet tillkom och det har fungerat väl. Vi har inte haft några inflationsdrivande löneökningar.
Hon tror att uppsägningen ska ses som taktik.

– Tänk också på att avtalet finns kvar, alla andra undertecknare utom Teknikföretagen är kvar.

Ett annat gnissel för LO i årets lönerörelse var att tjänstemännen för första gången gick före och satte märkena för löneökningarna.
– Hur kunde det hända? frågar sig LO-chefen om att Unionen och Sveriges ingenjörer tecknade årets första viktiga normsättande avtal och inte väntade in medparten, IF Metall

– Alla blev oerhört förvånade.
Hon är kritisk till medlarnas, de opartiska ordförandenas, sätt att arbeta.

– De borde ha förstått att det skulle skapa svårigheter inom industrin, vilket det också gjorde.

Hon tycker inte heller att Unionens storlek borde ge dem något försteg och påpekar att även om Unionen är det största förbundet så har de ju merparten av sina medlemmar utanför industrin.

Att tjänstemännen sedan gick före även i kommuner och landsting är däremot inget negativt, tycker hon.

– Där känner vi inte samma oro. Där fanns ju dessutom redan ett tydligt märke i och med att sjuksköterskorna i fjol fick 2 procent för 2010.
Facklig optimism är en av Wanja Lundby-Wedins bästa grenar.

Mot denna optimism är det dock lätt att måla i dystra färger. Med fakta som pensel. Fackföreningarna tappar medlemmar. Trots att de som nu i svåra tider i stället brukade växa. Och häromdagen kom en undersökning som visar att 10 procent av LO-medlemmarna inte tror att de är med i facket om ett år.

Så är det i Sverige. I Europa, där hon också är fackordförande, är medlemsutvecklingen ännu sämre.
Är Sverige på väg ner till en EU-nivå med som bäst kanske 25 procent av löntagarna med i facket?

– Nej vi kommer inte att hamna där.
– Vårt arbetssätt bygger på att vi är många. Vi sitter inte och förhandlar med politiker som man ofta gör i Europa. Det viktiga är då inte att man är många utan på att man har en roll och ställer krav utifrån den. Medan vi opinionsbildar utifrån att vi är många.

– Men huvudskälet till att vi måste vara många är att vi valt att organisera arbetsmarknaden på ett sätt som bygger på starka fackföreningar som kan leverera arbetsfred.

– Denna svenska modell måste vi orka hålla i! Det finns ingen annan modell som har verkat så utjämnande.

Hon berättar att LO, precis som TCO, diskuterat och analyserat mycket kring hur man kan höja organisationsgraden.

– Vi måste sikta in oss på att nå ungdomar tidigt. Vara ute i skolorna och informera om hur arbetsmarknaden fungerar. Förklara att kollektivavtalen inte kommer med tomten utan genom hårda förhandlingar. Förklara att själva idén med kollektiv styrka är oslagbar.

– Det andra är att vi måste jobba tvärfackligt.
Det är till exempel inte rimligt, tycker hon, att Hotell- och restaurangfacket ska lägga tre gånger så mycket pengar som andra på att värva medlemmar som sedan i stor utsträckning går över till ett annat förbund.
– Det tredje och svåraste är att vi måste bli mer kostnadsmedvetna och samordna oss där vi kan.

Hon berättar om de neddragningar av personal som LO tvingats till på grund av det medlemsras som följde på a-kasseförändringarna och konstaterar att det gick bra ändå.
– Det går att få ner priset på ett fackligt medlemskap.

I Europaperspektivet kommer ljuset från öster, tycker hon.
– Jag ser positiva inslag och en ny ung facklig generation som jag tror kommer att kunna bygga framtiden i till exempel Ungern, Slovenien och Polen.
För drygt ett år sedan var Wanja Lundby-Wedin en hårsmån från att mista jobbet. LO:s hårdbevakade styrelsemöte som till slut lät henne sitta kvar höll på i många timmar.

Hon hade tillsamman med övriga styrelseledamöter i pensionsförvaltaren AMF godkänt VD Christer Elmehagens pension. Den kostade 60 miljoner kronor. Löntagarna som fick stå för notan blev förbannade och mediedrevet blev ansenligt.

– Drevet var så otroligt kraftigt så de flesta får nog aldrig uppleva något liknande, även om man är en offentlig person. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle kännas. Jag kunde inte ens kunde gå ut bakvägen ur det här huset utan att ha personskydd.

– Det var väldigt otäckt och man blir inte riktigt samma person efteråt.
Kan du kritisera höga chefslöner efter allt det där?

– Ja, det tycker jag. Jag var ju inte mindre kritisk då, han fick för mycket pension och han fick betala tillbaka. Man kan säga att jag hade rätt men jag kanske inte fick rätt. Det får jag leva med.

Hon sitter inte längre kvar i styrelserna för AMF och AFA, det gick inte längre.
– Men jag tycker att min efterträdare ska sitta där. Det är viktiga mötesplatser för oss och arbetsgivarna, en viktig del av den svenska modellen.